I helgen som var kändes det som om små små simfötter tog lite simtag i magen. Och förmodligen var det väl lilla Bubblan! Jag kan inte påstå att det är någon kontinuitet i simmandet men kanske ändå kan förnimma viss rörelse där under naveln. Mysigt! De små fötterna ska visst bli ca 2 cm långa denna vecka så snart kanske simtagen blir lite starkare!
Annars mår jag utmärkt faktiskt. Magen börjar gå från att bara vara en liten tjockismage till att bli en hård kula som buktar ut från kläderna. Nu längtar jag bara efter ultraljudet!! Drygt en vecka kvar och sen får vi se hen!
Oro och ångest över att något ska vara fel är inte alls så stor längre även om jag såklart är lite nervös inför ultraljudet. På dagens lunchpromenad funderade jag lite över vad det är jag är orolig över. Och från dag 1 kan jag nog konstatera att oron hela tiden har handlat om livet eller döden. Eller egentligen bara döden. Oron började redan dagen då den lilla Bubblan låg infrusen på ett labb i Falun, därefter försiktigt tinades upp för att sedan flytta in hos mig och efter det, alla de veckor som passerat. Oron har alltid bara handlat om huruvida Bubblan ska överleva eller inte. Oron har aldrig handlat om huruvida Bubblan ska ha något fel eller vara sjuk.
Det är klart att jag vill att Bubblan ska födas frisk och stark, sova gott nätterna igenom, bajsa sådär lagom avföring i lagom konsistens, komma igång med mat i den tid som förväntas och sedan utvecklas till en fantastisk medborgare. Men skulle nu något hända på vägen, är det enda jag vill att Bubblan ska få ett bra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar