Fler barn?

Just det. Till och från funderar jag ganska mycket på det. Om vi sedan jämför med hur jag för 1,5 år sedan bara tänkte och önskade mitt ETT ENDASTE LITET BARN är det en smula storhetsvansinne att ibland vilja ha mer.

Å ena sidan är jag ju så sjukt nöjd och tacksam. Jag har fått världens finaste dotter som är frisk och fantastisk på alla sätt och vis. Det är underbart att följa hennes utveckling och befriande när hon blir en egen individ som både kan kommunicera och förflytta sig utan att jag finns i hennes närmaste radie. Det är spännande att tänka framåt hur hennes liv kan tänkas se ut och det är lyxigt att få lägga så mycket tid på bara henne så många timmar varje dag.

Hon är i en härlig ålder just nu och lär sig så mycket varje dag. Men allt är ju inte heller rosenskimrande varje timma på dygnet. Det är aldrig roligt att kliva ur sängen flera gånger per natt för att vyssa sin gråtande tjej. Det är heller inte jättekul att för sjuttioelfte gången plocka upp de sockar, skor, sjalar, handdukar, böcker, tidningar, klossar, mjukisdjur, bollar, nappflaskor, matrester och blöjor som hon gladeligen sprider omkring sig så fort hon får chansen. Men, HON sitter vansinnigt nöjd och lycklig mitt i oredan och jag påminner mig själv om att det är ju för en begränsad tid.

Så, har jag egentligen lust börja från början igen? Går det verkligen att älska ett till barn lika mycket och innerligt som sin förstfödda och hur är det möjligt att lägga lika mycket kvalitetstid på ett till barn och samtidigt inte negligera sitt första? Jag förstår ju egentligen att nästa och nästa och nästa barn kommer att vara precis lika älskat, men ändå.

För att få Ellen räckte det inte med kärlek. Det krävdes piller, sprutor, otaliga blodprover och ultraljud, människor i labbrockar, hopp och förtvivlan. Jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att det gick vägen och därför blir det ju också ett jäkla bra slut på sagan. Vi hade en önskan om barn. Vi kunde inte få barn. Vi blev hjälpta att få barn. Vi fick barn. Slut.

Å andra sidan. Är all min långa mammaledighet verkligen över om drygt en månad? Kommer jag aldrig mer få känna sparkar i min mage, klä på mitt lilla pyre de små kläderna i storlek 52 och uppleva en förlossning? Jag vet, det låter heeeelt vrickat, men i ärlighetens namn känner jag mig lite snuvad på min förlossning och tid på BB. Sista minuterna innan Ellen föds har jag inga riktiga minnen av och jag känner en liten sorg över att inte fått upp henne direkt vid mitt bröst. Lite trist tycker jag också det är att missat att få äta den omtalade smörgåsen efter genomfört uppdrag. BB-tiden blev ju tid på vårdavdelning...

Så ett barn till eller inte... Ja, inte vet jag. Jag vet bestämt att det inte kommer att bli en omgång IVF till. Naturvetenskapen har fått hjälpa till tillräckligt. Det skulle i så fall vara de små embryon som redan existerar... Skulle det däremot bli en ny befruktad Bubbla på naturlig väg tror jag knappast att jag skulle kunna säga "nej tack, nu är inte bra tajming".

Nåja, inget säkert svar. Och, även om jag absolut tänkte: JA, ett barn till är det verkligen ingen självklarhet. Jag tror att vi inte kommer FÖRSÖKA få barn igen, däremot kanske vi FÅR ett. Vi får se.

Måndagsfix

Återigen en helg som rusat iväg. Visst är det kul när stora saker inplaneras men ack så skönt det också är med helger utan planer. Har lekt i lekpark, varit på babysim, fikat hos Ellens farfar och Inger, planerat framtida föräldraledighet, tränat, sett film och gjort lite research gällande framtida namngivning.

För såhär är det. Ellen är inte döpt i Svenska kyrkan. Kanske kommer hon det i framtiden men då är det hennes beslut. För min del hade hon absolut fått döpas även om varken jag eller M är särskilt kyrkliga och troende. Jag gillar kyrkan som kulturell byggnad och tycker det är fint att på något sätt göra ett barns namn "officiellt". Men, M vill inte att Ellen per automatik ska döpas in i det kristna samfundet och jag accepterar detta till fullo. Så, för att ändå göra namnet lite mer officiellt ska det bli en namngivningsceremoni. Vi härmar "storkusin" lite och har den i samband med 1 årsdagen som passande nog också inträffar på en lördag. Formerna kring denna dag är ännu inte klara men vi är något på vägen och idag ska jag ringa Humanisterna för lite mer information.

Ellen Tyra. Ellen efter gammelmormor på min sida och Tyra efter gammelfarmor på M:s sida. I april åker jag upp till Kiruna med Ellen. Sist jag var i Kiruna var på min mormor Ellens begravning. Det ska bli fint att ta dotter Ellen till mormor Ellens gamla hus och sova tillsammans i den gamla kökssoffan. Och kanske, om Ellen har tur... Ska vi gå och handla och äta lite renköttskebab!

Men, nu ska jag ta mig till telefonen och ringa Humanister och Kvinnokliniken. Jag åt ju medicin innan graviditet och nu när jag slutat amma ska vi se om jag fortfarande behöver äta Pravidel... 

Nästa inlägg ska jag nog grubbla lite kring det här med ett till barn eller inte.

Premiär

Det verkar som att det mest blir "efter-helgen-inlägg" här. Inget jag planerar men vardagarna går så fort och det finns inte jättemycket tid att skriva. Eller, i och för sig. Vi har lite nya nattningsrutiner här hemma.

Vi har ju haft lite bakslag när det gäller för Ellen att somna i egen säng men nu verkar det gå rätt bra. Om än att det ibland tar rätt lång tid. För att ge varandra lite egentid på kvällen, försöker jag och M dela på nattningarna. En förbereder Ellen med pyjamas och en ger henne välling i soffan. En tar henne sedan till sovrummet där hon läggs i sin säng medan jag eller M lägger sig i vår säng. På detta vis blir hon inte lämnad ensam men får ändå somna själv. Ibland tar det 10 minuter, ibland 40... Men huvudsaken är att det inte brukar bli någon gråt. Både jag och M brukar passa på att ta med oss paddan in i rummet och läsa på denna. Ibland sätter vi på lite sovmusik, ibland inte. Hur som helst så fungerar det rätt bra. Vi har en rutin men ändå en rutin som är lite ruckbar, vilket på så vis ger lite svängutrymme och flexibilitet. Och, det jag skulle komma fram till... DÄR skulle jag ju kunna skriva några rader. Nåja, vi får se hur det blir med den saken.

Helgen var hur som helst alldeles finfin! Vi firade mitt brorsbarn Livs första födelsedag med fint kalas. Lagom mycket folk, glada barn och ljuvligt fika! Ellen trivdes som fisken i vattnet bland alla "nya" leksaker och smaskade glatt i sig morfars minismörgåsar. Tänk att vi är där om knappt två månader. Att ett år kan vara så innehållsrikt och gå så fort och att det kan finnas så outgrundligt mycket kärlek till en liten person med så stor betydelse. 

I mitt arbete med kroniskt sjuka barn, talar vi ganska ofta om att det kan ta minst ett år att lära sig och gå igenom saker för första gången. Jag menar: första julen, sommarlovet, födelsedagen, skolstarten etc. Sen tänker jag på det nu som mamma. Så många "första-gånger" som både jag och M men framförallt Ellen går igenom. I helgen var Ellen på sin första hockeymatch. Inte helt oväntat njöt hon att att spana på folk och kanske var tiden innan matchen och periodpauserna roligast då hon då hade större utrymme att utforska sin omgivning. Det gick för övrigt alldeles utmärkt att ha med henne även under matchen. Med ny matchtröja, idolkort och hörselkåpor satt hon relativt still i famnen alternativt på eget säte. 

Imorgon blir en ny premiär. Jag ska åka till Stockholm på jobb så M och Ellen får ha sin första egna vardag bara de två!

                                                  

Energi

Helgen kan summeras med energi: matenergi, solenergi, träningsenergi och måbraenergi.

Med matenergi menar jag mycket goda matkalorier från, i min mening (och White Guide), Gävles bästa krog; Matildas. Tack för mat och barnvakt, svärmor!

Solenergi behöver väl sällan någon förklaring. Solsken gör något med humöret. Både lördag och söndag inbjöd till sköna promenader och besök i lekparker. Kaffetermos togs med och hela lilla familjen var mer än nöjd!

Träningsenergi. Man gör av med energi och fylls av energi. Har hittat mitt favoritpass, Sh'bam som är ett danspass där man får svänga på höfter, skutta små och stora steg, göra snygga armar och samtidigt försöka se helt avslappnad ut. Jag lyckas i alla fall bli totalt genomsvettig om man säger så...

Måbraenergi är väl allt ihop på något vis. Nästan jämt är man ju mitt uppe i att planera vad man ska göra. Eller, så dras man tillbaka längs Memory Lane. Helgen som gått har varit väldigt mycket Här och Nu. Så bra man kan ha det.

"Life is what happens to you while you are busy making other plans" - John Lennon

Gungor, lekbil och vårblommor. Inga planer, bara livet, två dagar i mars.

Vardag

Veckorna susar förbi. På gott och ont.

Lillan växer och utvecklas och är nu en fena på att förflytta sig längs med möbler. Den nya lära-gåvagnen har testats ett par gånger men helst verkar hon vilja gå och dra sin matstol. Lilla fröken är snabb och har väääldigt långa armar. Bordsytor får numera vara väldigt rena medan golvet är i behov av sopning, dammsugning och vaskande flera gånger per dag.

Ätandet går fortsatt framåt med smutsiga framsteg utan särskilt mycket bordsskick. Men, hon plockar med glädje i sig både smörgåsbitar, korvbitar, ostbitar, blodpuddingbitar, majs, ärter, kokade morotsstavar, plättar, leverpastej och kladdig mat. Amningen verkar hon inte sakna alls, tvärtom. Förmodligen har det ju inget alls med varandra att göra, men sedan hon slutat att amma, har hon sovit hela nätter! Kvällsnattningen kan fortfarande ta tid (speciellt om hon sovit lite för sent på eftermiddagen)   Men därefter sover hon mellan 20.30 och 7.30 för att sista timmen sova i min och M säng. Visst, kanske behöver nappen stoppas till rätta en eller två gånger men därutöver snarkar hon gott.

Jag mår bra! Då jag inser att min tid hemma är begränsad och börjar ta slut, försöker jag hinna med så mycket jag själv vill och orkar. 2 maj är det vanliga jobbet igen. Just nu känns det faktiskt helt okej. Några saker är redan inbokade med jobbet och det känns bra att vara efterlängtad även som professionella Tina. 

Helgen som gick, spenderades bland annat på restaurang för att fira lilla mamma. Ellen och kusin Liv skötte sig utmärkt och det blev en trevlig kväll. Helgen som kommer innehåller också ett restaurangbesök. Denna gång blir det dock bara jag och M vilket också ska bli väldigt mysigt.

Men, först väntar BVC. Imorgon blir det 10månaderskontroll. Ska bli spännande att se om/hur viktkurvan ser ut efter att Ellen slutat med bröstmjölk, matvägrat under ett par dagar samt lämnat sitt trygga lugna sittande jag... Nåja, hon faller inte ur kläderna i alla fall, det är ett som är säkert.