Till mitt barn

Igår fyllde du ett år. Ett år kan tyckas lite men ett år har varit mer än vad som går att beräkna. Året har gått fort. Nyss låg du och sov mot mitt bröst i den tysta sjukhussalen medan våren satte fart och gav dig ett blommande välkomnande. Du föddes verkligen under den finaste tiden på året. Men likaväl som året gått fort, känns det ju som att du funnits i våra liv alltid.

Igår hade vi också namnceremoni. Du är inte döpt men du har resten av livet att själv välja att göra detta. Om du vill. Ditt liv är en oskriven bok, kanske lik en spänningsroman. Det finns inget mer spännande än att följa din utveckling och din pappa och jag väntar med spänning på vad du kommer att vilja göra i livet. Och du är älskad. Av mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, bonusfarföräldrar, morbror, moster, farbror, faster, kusiner, övrig släkt och fina vänner. Du är en spänningsroman helt enkelt med många många sidor.

Ellen Tyra. Efter mammas mormor Ellen och pappas farmor Tyra. Två fantastiska kvinnor som vi ska berätta mycket om framöver.

Kära barn, åh så jag önskar dig allt gott i världen och oj så jag vill skydda dig ifrån allt det onda. Jag önskar dig lycka, kärlek och glädje. Jag vill att du ska känna att du kan bli precis den människa som du vill bli, att du ska sikta mot stjärnorna och ha tilltro till dig själv. Jag önskar att du vågar vågar fatta beslut baserade på din magkänsla, ditt hjärta och ditt välformade huvud. Våga ifrågasätta men kom ihåg att vara ödmjuk. Var en bra kompis. Bli inte vuxen för fort och påminn dina föräldrar om att det är kul att leka! 

Under namnceremonin läste vår officiant Irene Rune från Humanisterna följande dikt skriven Av Jessica Marie Nilsson:

Så kom du då till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.
Ditt liv skall vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara

Älskade barn, tack för att du finns. Mamma och pappa kommer ALLTID att finnas vid din sida. 

365 dagar

Efter alla dagar plus och alla dagar minus på denna resa är vi ett kapitel vidare.
I 365 dagar har vår fina älskade Ellen funnits och oj vilket år det varit!
Dagen firades i mamma och pappas hus med stora delen av släkten samlad. Kalaset började med namngivningsceremoni och avslutades med mat, paketöppning och tårta.
En så fin dag som jag kommer att minnas lika väl som den där fredagen för ett år sedan. Nöjd tjej som gick mellan sina gäster och delade ut diverse pappersrester, smörgåsbitar och leksaker. 

Tack alla inblandade, Ellen har tur som har så många fina och generösa människor runt omkring sig!

Tårta med hallonmousse, vaniljkräm och marsmallowfluff. Nästan lika söt som Ellen.

Tårtdebuten var förresten uppskattad, både mousse och kaka var smaskens, tyckte Ellen.

Liten paketöppning redan på morgonen. Under kalaset fick Ellen hjälp av sina kusiner. 

Inte en sådan mamma..

Åter på jobbet och där träffar jag ju massor av fina föräldrar. Jag kanske inte alltid håller med dem men jag kan ändå förstå att de gör vad de tycker är bäst för sina barn. 

Sedan finns det ibland de där föräldrarna som jag verkligen inte kan förstå mig på och där jag bara vill ta barnens hand och ta dem därifrån. Idag har jag träffat två mammor som är allt som jag verkligen inte vill vara.

Den ene satt helt passiv under besöket och hade som tappat hoppet för sin fete ungdom som behövde all hjälp i världen att ha tillgång till bra mat hemma. Att sitta och höra hur ens dotter aldrig har möjlighet att följa med och handla mat hos sin pappa och att det alltid måste finnas en godisskål hemma för nya sambons skull. Varför blir man inte upprörd?

Den andre beklagade sig högt och sa med bitter stämma inför tioårig son, att både karriär och liv tog slut i samband med sonens sjukdom. Att sjukdomsdebut skedde för tio år sedan och att pojkens sjukdom är under kontroll hade uppenbarligen inget med saken att göra.

Usch, jag vill aldrig någonsin bli den mamman som blir likgiltig och tappar hoppet och mitt barn snavat och behöver hjälp. Jag vill heller inte bli bitter om saker inträffar som gör att vi som familj behöver ändra  riktning och ta oss an oönskade utmaningar. Och jag vill absolut ALDRIG visa min egna besvikelse genom att uttrycka mig på ett sätt som kränker mitt egna barn!

Tiden får väl utvisa hur mycket tigerhona, curlingförälder, lekmamma eller pedagog jag blir. Jag tror att det kanske inte bara har med mig och göra utan ganska mycket på vilka egenskaper och egenheter mitt barn kommer att besitta. Om jag bara lyssnar på vad hon säger och ser vad det är hon visar mig, då är jag nog åtminstone på rätt väg.

Världens bästa barn på jobbet. 

Inte patient denna gång med ack så nyfiken på vad som hände i korridoren.

Tiden går fort

... och det lilla barnet går nästan lika fort.
Sötebarnet småspringer fram och har blivit expert på att byta plats på diverse saker. Strumpor som en stig genom rummen, nallen i byrålådan, skor under soffbordet, badankor i hallen och plånbok i egna rummet.

Påhittig. Företagsam. Vinglig. Glad. Bestämd. Bäst.

Risotto

Hemlagad risotto är så gott

... att man måste äta med hela ansiktet

... slicka tallriken ren

... och kontrollera en extra gång att inget ramlat på golvet.

Att lämna

... Ellen hemma för att själv åka och arbeta gick ju bra! Är glad att jag har tio minuters cykelväg till jobbet vilket gör att mina arbetsdagar inte blir så mycket längre än just arbetstiden. Skönt att det är ljust ute och trots kyla sken solen. Dottern var vaken och på gott humör så ett snabbt hejdå och sedan iväg. Tog myndigt på mig cykelhjälm då jag trots "sveket" att arbeta, ändå tror att Ellen fortfarande har behov av en någorlunda frisk mamma utan hjärnskador orsakade av cykelolycka. 

Var tidigt på jobbet och hade glömt precis vartenda inlog och lösen. Några samtal till IT-support och drygt 400 mail senare, var jag igång. Märkligt att höra barngråt i korridoren för att i nästa stund inse att det inte är mitt barn som är ledsen. Inga patienter första dagen och lugnt i övrigt också. Bra start som inte skrämde mig att återkomma på måndag.

Väl hemma hade såklart Ellen och M haft en fin dag ihop. Nöjd tjej som mötte mig med ett stort leende och som minsann spenderat hela dagen på sina två fötter och inte krypande. För en vecka sedan skulle jag nog säga att Ellen gick 50% av tiden och kröp resterande. Nu går hon till ca 90% av tiden. Snart klättrar hon, springer och tar studenten...

Nåja, idag har vi haft lite fokus på kommande kalas/namngivning. Inhandlat kalasklänning, ballonger och presenter. Det börjar ta sig. Tänk, om en vecka är hon 1 år. 365 dagar. Lycka.

Vemod

Sista dagen som mammaledig på heltid. Tror jag är redo. 

På dagens musiklek på öppna förskolan gick Ellen demonstrativt iväg från mig. När resten av barnen satt i sina föräldrars famn, gick Ellen iväg och utforskade utsikten från vindsfönstren, lådan med trummor, kuddarna, andras fötter och satt sig mitt emot "fröken" för att lyssna på sången. Jag tolkar det som att hon är redo och då måste jag också vara det.

Solen skiner och idag sjunger vi in våren. Idag är det exakt ett år sedan lilla Bubblan vara beräknad att anlända. Jag och M har firat med jordgubbar, en perfekt medium/rare entrecote från Saluhallen och lite franskt rödtjut till det. 

Förresten, igår fick vi besked om förskoleplats. Ellen har placerats hos dagmamma. Fick ingen bra känsla då dagmamman både låg åt fel håll i stan och i en lägenhet! Vi vill ju att Ellen ska ha stora utrymmen utomhus. Hm, ska önska nytt ställe och då med två olika förskolor som önskemål. Tror vi tänkte (när vi ansökte då Ellen inte ens fyllt en vecka) att dagmamma nog var bra. Nu tror jag snarare att Ellen blir ett bra förskolebarn. Förresten, det heter såklart inte dagmamma längre. Dagbarnvårdare, förlåt.

Idag är som sagt vemodig. Men, vi har haft en alldeles perfekt dag, min tös och jag. Nu snarkar hon bredvid mig och jag ska gå ut till min M. Lyckliga han och Ellen som kommer få ha så roligt med varandra. Tur att jag har nära hem från arbetet och trots allt tycker om mitt arbete så mycket som jag gör. Jag kommer tillbaka till jobbet som en bättre barndietist, så det så!

Vår

Utforskar vår omgivning.

Ellens favoriter

Böcker, sångpåse och gunga. Ibland behövs inte så mycket mer. Jo, fler böcker 😉

Veckan som gått och veckan som kommer...

... Så otroligt mycket de två veckorna kommer att skilja sig åt! 

På fredag flexar jag in på sjukhuset igen och sedan ska livet ticka på som vanligt. 

Vilket lyxigt år jag haft. Det är lite kul det här med just den här tiden på året. Jag kan nästan på datumet redogöra för vad jag gjorde förra året den här tiden. Hur jag handlade en möbel åt M i födelsedagspresent i affären på andra sidan gatan och sedan fick hjälp av ägarinnan att bära hem den, hur jag inte vågade plocka vitsippor i slänten med rädsla att ramla och inte komma upp, hur dåligt jag sov runt midnatt för att sova som bäst i soffan några timmar senare, hur jag packade BB-väska och provkörde vagnen med endast nallen som passagerare. Våren var så fin förra året och i år har den blommat än mer och jag har njutit av den till fullo. 

Istället för att bära henne i magen får jag nu hålla den mysigaste lilla knubbiga barnhand som finns i min och tillsammans upptäcker vi gräset, pinnarna, smågruset, blommorna och kottarna. Vi har nog provgungat i de flesta större lekparker som finns i stan och på musikleken har Ellen blivit första trumslagare. Är så glad för det år jag varit hemma och vill fortsätta att förvalta min dyrbara tid med mitt barn på bästa möjliga sätt. Men, jag är ingen hemmafru och skulle heller inte trivas med det. 

Känner en liten sorg över att missa stora stunder i Ellens liv, men ser fram emot att få skickat till mig bilder på vad hon och M hittar på. Ser fram emot att få flexa in på ett jobb, göra nytta och få "jobbstimulans" för att sedan flexa ut och få skynda hem till det bästa jag vet. Min familj. 

Fyra dagar kvar med egentid med min tjej. Fyller dessa med kärlek och lek. Just nu vet jag exakt vad som är hennes absoluta favoriter; gungan, sångpåsen och böcker (allra mest "i ett hus.."). Det, och en hel del annat ska fylla denna vecka. Kommer bli bra, så bra.

Effektivitet

Klockan är 11 och då har jag hunnit med att storhandla, plocka undan påsk, söva lillan och olja in balkonggolvet! Hoppas att denna effektivitet kan följa med även då det blir jobbdags. Visst, man riskerar alltid att bli avbruten och kanske just därför gör man allt lite raskare, gillar det!

Solen fortsätter att lysa, björkarna fått små blad och våren är sådär vacker som bara våren kan vara. Testade ny lekpark igår som var så fin och rolig och inser att jag kommer missa många fina stunder i lekparken.

För, å ena sidan är ju tiden nu spm bäst på året: vår och sommar ligger framför en med allt dess ljus, värme, sol, grönska, lätta kläder och enkelhet som den medför. Samtidigt känns just den här tiden på året just i år lite melankolisk då jag ska lämna min tös hemma och få massor av egentid på jobbet. Helt klart blandade känslor men underbart är kort, alldeles för kort.

Idag blir det till att leta födelsedagspresent åt M. Han önskar sig byxor och skor. Vi får se vad vi hittar.

Mellanmål äter vi nog ute, i lekpark eller på vår innergård. Dagar som dessa ska man inte klaga i onödan.

Vårvinter

Förstår att andra delar av landet har vår eller försommar. Här uppe i norr är vädret så bra det bara kan vara den här tiden på året: vit snö i stora drivor vid mosters stuga, klarblå himmel, värmande sol och takdropp.

Ellen har åkt pulka och glassar i sina solglasögon. Jag lutar mig tillbaka och låter Ellen välja hand att hålla i. Hon verkar ha förstått att det är morfar som står i köket och mormor som nattar.

Mot snön

Imorgon ska jag och Ellen ut och flyga igen. Halva packningen är redan i en bil och sisådär 20 mil från destination just nu. Resten tar vi med oss till Arlanda och vidare till Kiruna. 

Såklart känns det skönt att veta att Ellen redan flugit och att det gick bra men ändå blir man lite nervös. Denna gång är resan förvisso mycket kortare och packningen lättare men barnvagnen är större och jag flyger ensam vuxen med lillan. Har satsat på ryggsäck för att slippa dra både vagn och väska och har gjort min läxa och sett att det går att låna en sulky även vid terminal 4. Men ändå. Nåja, ska hur som helst bli mysigt att flyga upp till lite vinter. Få måsten, inte så vansinnigt mycket att göra, släktingar att stolt visa upp sin dotter för och bara samla lite kraft och energi inför kommande jobbpremiär. Pulka är packad och de ärvda vinterskorna med. Som vanligt har 90% av all packningstanke lagts på Ellen så ska bli spännande att se vad jag lyckats packa till mig själv.

Annars har veckan varit fantastisk. Återigen en förkyld Ellen (med medföljande nervositet om den ska sprida sig till öronen) men ändå har vi hunnit med besök med farmor och storkusin, snabbvisit på jobbet, järnvägsmuseum med C och barn och idag sjörövarkalas hos lilla B. Ellen har fått träffa mycket människor, både de hon är van vid och alldeles nya bekantskaper. Glädjande verkar hon finna sig i de flesta situationer. Även om jag inte direkt längtar till att hon ska börja förskolan tror jag ändå att Ellen kommer bli en bra dagistjej.

På gåfronten har det väl inte hänt så jättemycket på en vecka. Med rätt motivation kan hon förflytta sig genom halva vardagsrummet innan hon drattar på ändan och ibland reser hon sig upp själv och går något steg. Men, handen på hjärtat, det är absolut jag och M som vill mest. 

Ett litet steg för mänskligheten

... Ett gigantiskt steg för Ellen.

I ungefär en veckas tid har vi kanske kunnat se att Ellen tagit något steg själv. Hon har stått själv och liksom gå-ramlat mot någon. Men, steg eller inte steg. Igår bjöd hon sig själv och oss på en riktig promenad! I flera omgångar tog hon allt mellan två steg till upptill kanske åtta steg alldeles själv! Så kul att se henne så stolt och självständig. Då vi hjälpte henne upp på fötter visade hon tydligt att hon inte ville hålla våra händer utan att hon skulle själv. 

Idag har hon fortsatt i ungefär samma stil även om krypande, gå längs möbler och gå med hand i hand  går snabbast och används mest. Spännande att se hur länge det tar innan hon själv väljer att gå istället för att krypa.

4 grader och regn, puts veck år den sköna vårsolen. Tur då att lillan har världens finaste gummistövlar att inviga. 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Vi som skulle umgåtts med svägerska och brorsdotter, kanske gjort Skansen. Hm. Med små barn blir vardagen lite mer oberäknelig. Ellen kräks inte längre men var allmänt risig i sin mage hela gårdagen. Åt små mängder mat, ville inte ha någon kvällsvälling och kissade ytterst lite. Sov tre timmar på förmiddagen, ytterligare en och en halvtimme på eftermiddagen och sedan en lång natt. Summa summarum är.väl att lilla fräken Lundkvist inte är helt hundra. Därför blev det tyvärr inställd kusinträff.

Är kvar i föräldrahemmet då M ändå är bortrest. Mellan sovstunderna är Ellen dock förhållandevis pigg. Har gått runt i huset och undersökt lådor, böcker och köksutrustning. Är nu också duktig att gå och bara hålla en hand så det är väl det vi gör mest.
Idag tog vi oss i alla fall ut för luft. Gunga är kul och strålande sol så skönt.

Utslagen tjej 

Gungan är alltid en humörhöjare 

Kräkmage

Jag kan ärligt säga att de gånger som Ellen kräkts i sitt snart 11 månader långa liv kan räknas på mina två fingrar. Och då snackar vi ingen stor kräkning utan mest lite uppstötningar efter en för stor amningsmåltid. Att hon och jag klarade oss ifrån vinterkräksjukan i julas är ett mirakel. 

Men, såklart ska även hon lägga sin första stora pizza någongång. Synd bara att det var i bilen.

Blev lite spontan igår och åkte till mamma och pappa lagom till middagen. Skulle ju idag fortsätta vidare till Upplands Väsby och då kändes det skönt att vara på väg redan igår. Bilresan gick fint. Ellen var vaken men nöjd i sin stol. Med ca en mil kvar började hon gnälla lite och sista kilometern gråta. Lite dåligt samvete får man såklart då man öppnar dörren och ser att hon sitter helt nedkräkt! Puh. Lämnade över dottern till mamma och pappa som rengjorde henne medan jag själv plockade bort tygdelarna i bilbarnstolen (håll tummarna för att jag fixar att sätta dit allt rätt igen) och sedan torkade rent alla plastdelar.

Jaja, Ellen var ändå nöjd och kunde därefter glatt smaska i sig pannkakor. Kanske lite för glatt, för fort och för mycket. Ellen får på sig sin pyjamas, erbjuds välling (som hon vägrar) och somnar i sin mormors famn. Två timmar senare kräks hon ner henne. Tjugo minuter senare, i ren pyjamas, ny kräkning återigen i min mammas famn. Suck. Ny ren tröja och ny kräkning. Satt Ellen i duschen och på med ny blöja och tröja igen. Fick i henne lite vatten och lagom till att det är dags att sova för oss andra, är hon pigg som en lärka! Somnade till slut och har sovit någorlunda väl inatt. Inga mer kräkningar och morgonens välling har fått behållas.

Så, kräk luktar illa och det är svårt att få små barn att kräkas i hink. Tur man tycker om dem så mycket och tur att de ändå kan återhämta sig relativt snabbt.

Sömn

Jag tror bannemig att natten som varit var den första utan att jag vaknade en enda gång!

Ellen somnade vid 20.30 och vaknande sådan vid 7.20 i morse! Även om nätterna brukar vara hyggliga, brukar de ändå innebära någon typ av uppvaknande för att stoppa i napp, vyssa eller ta upp till vår säng. Inatt - HEL natts sömn. Hade jag gått och lagt mig i tid kan man ju säga att jag varit väldigt utvilad, men nu räcker det kanske att säga att jag är pigg. 

Även sömnen dagtid är på väg att skifta. Ellen verkar vara på gränsen mellan att behöva sova en eller två gånger och jag tycker det är en svår balans. I förmiddags var vi ute på lite ärenden och då ville hon inte sova alls vilket medförde att jag höll henne vaken även när vi kom hem för att hinna ge lunch och vänta med sovstunden så länge det gick. Vid 12 däckade hon och nu, strax efter halv två sover hon fortfarande. So far so good. För att hon ska klara sig med att sova bara en gång per dag behöver hon nog sova 2 timmar, annars bli eftermiddagen vansinnigt lång och så somnar hon lite för tidigt på kvällen. Hm, nåja, det blir nog bra på något sätt det här också.

Imorgon åker M till Holland några dagar så jag och lillan passar på att göra lite utflykter; dels till mamma och pappa och dels till kusin Liv och föräldrar. En månad till jobbstart så det gäller att fylla dagarna med sådant som jag och Ellen tycker om och mår bra av.

Den för några veckor sedan, rätt ointressanta gåvagnen, är nu en favorit. Ellen kan av egen vilja hämta den och sedan gå så långt hon kan tills det blir stopp och hon behöver hjälp att vända den. Hon kan gå skapligt när hon håller i en av mina händer och står utan stöd ett par sekunder. Antar att det är en tidsfråga innan hon tar sina första steg.

Fler barn?

Just det. Till och från funderar jag ganska mycket på det. Om vi sedan jämför med hur jag för 1,5 år sedan bara tänkte och önskade mitt ETT ENDASTE LITET BARN är det en smula storhetsvansinne att ibland vilja ha mer.

Å ena sidan är jag ju så sjukt nöjd och tacksam. Jag har fått världens finaste dotter som är frisk och fantastisk på alla sätt och vis. Det är underbart att följa hennes utveckling och befriande när hon blir en egen individ som både kan kommunicera och förflytta sig utan att jag finns i hennes närmaste radie. Det är spännande att tänka framåt hur hennes liv kan tänkas se ut och det är lyxigt att få lägga så mycket tid på bara henne så många timmar varje dag.

Hon är i en härlig ålder just nu och lär sig så mycket varje dag. Men allt är ju inte heller rosenskimrande varje timma på dygnet. Det är aldrig roligt att kliva ur sängen flera gånger per natt för att vyssa sin gråtande tjej. Det är heller inte jättekul att för sjuttioelfte gången plocka upp de sockar, skor, sjalar, handdukar, böcker, tidningar, klossar, mjukisdjur, bollar, nappflaskor, matrester och blöjor som hon gladeligen sprider omkring sig så fort hon får chansen. Men, HON sitter vansinnigt nöjd och lycklig mitt i oredan och jag påminner mig själv om att det är ju för en begränsad tid.

Så, har jag egentligen lust börja från början igen? Går det verkligen att älska ett till barn lika mycket och innerligt som sin förstfödda och hur är det möjligt att lägga lika mycket kvalitetstid på ett till barn och samtidigt inte negligera sitt första? Jag förstår ju egentligen att nästa och nästa och nästa barn kommer att vara precis lika älskat, men ändå.

För att få Ellen räckte det inte med kärlek. Det krävdes piller, sprutor, otaliga blodprover och ultraljud, människor i labbrockar, hopp och förtvivlan. Jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att det gick vägen och därför blir det ju också ett jäkla bra slut på sagan. Vi hade en önskan om barn. Vi kunde inte få barn. Vi blev hjälpta att få barn. Vi fick barn. Slut.

Å andra sidan. Är all min långa mammaledighet verkligen över om drygt en månad? Kommer jag aldrig mer få känna sparkar i min mage, klä på mitt lilla pyre de små kläderna i storlek 52 och uppleva en förlossning? Jag vet, det låter heeeelt vrickat, men i ärlighetens namn känner jag mig lite snuvad på min förlossning och tid på BB. Sista minuterna innan Ellen föds har jag inga riktiga minnen av och jag känner en liten sorg över att inte fått upp henne direkt vid mitt bröst. Lite trist tycker jag också det är att missat att få äta den omtalade smörgåsen efter genomfört uppdrag. BB-tiden blev ju tid på vårdavdelning...

Så ett barn till eller inte... Ja, inte vet jag. Jag vet bestämt att det inte kommer att bli en omgång IVF till. Naturvetenskapen har fått hjälpa till tillräckligt. Det skulle i så fall vara de små embryon som redan existerar... Skulle det däremot bli en ny befruktad Bubbla på naturlig väg tror jag knappast att jag skulle kunna säga "nej tack, nu är inte bra tajming".

Nåja, inget säkert svar. Och, även om jag absolut tänkte: JA, ett barn till är det verkligen ingen självklarhet. Jag tror att vi inte kommer FÖRSÖKA få barn igen, däremot kanske vi FÅR ett. Vi får se.

Måndagsfix

Återigen en helg som rusat iväg. Visst är det kul när stora saker inplaneras men ack så skönt det också är med helger utan planer. Har lekt i lekpark, varit på babysim, fikat hos Ellens farfar och Inger, planerat framtida föräldraledighet, tränat, sett film och gjort lite research gällande framtida namngivning.

För såhär är det. Ellen är inte döpt i Svenska kyrkan. Kanske kommer hon det i framtiden men då är det hennes beslut. För min del hade hon absolut fått döpas även om varken jag eller M är särskilt kyrkliga och troende. Jag gillar kyrkan som kulturell byggnad och tycker det är fint att på något sätt göra ett barns namn "officiellt". Men, M vill inte att Ellen per automatik ska döpas in i det kristna samfundet och jag accepterar detta till fullo. Så, för att ändå göra namnet lite mer officiellt ska det bli en namngivningsceremoni. Vi härmar "storkusin" lite och har den i samband med 1 årsdagen som passande nog också inträffar på en lördag. Formerna kring denna dag är ännu inte klara men vi är något på vägen och idag ska jag ringa Humanisterna för lite mer information.

Ellen Tyra. Ellen efter gammelmormor på min sida och Tyra efter gammelfarmor på M:s sida. I april åker jag upp till Kiruna med Ellen. Sist jag var i Kiruna var på min mormor Ellens begravning. Det ska bli fint att ta dotter Ellen till mormor Ellens gamla hus och sova tillsammans i den gamla kökssoffan. Och kanske, om Ellen har tur... Ska vi gå och handla och äta lite renköttskebab!

Men, nu ska jag ta mig till telefonen och ringa Humanister och Kvinnokliniken. Jag åt ju medicin innan graviditet och nu när jag slutat amma ska vi se om jag fortfarande behöver äta Pravidel... 

Nästa inlägg ska jag nog grubbla lite kring det här med ett till barn eller inte.

Premiär

Det verkar som att det mest blir "efter-helgen-inlägg" här. Inget jag planerar men vardagarna går så fort och det finns inte jättemycket tid att skriva. Eller, i och för sig. Vi har lite nya nattningsrutiner här hemma.

Vi har ju haft lite bakslag när det gäller för Ellen att somna i egen säng men nu verkar det gå rätt bra. Om än att det ibland tar rätt lång tid. För att ge varandra lite egentid på kvällen, försöker jag och M dela på nattningarna. En förbereder Ellen med pyjamas och en ger henne välling i soffan. En tar henne sedan till sovrummet där hon läggs i sin säng medan jag eller M lägger sig i vår säng. På detta vis blir hon inte lämnad ensam men får ändå somna själv. Ibland tar det 10 minuter, ibland 40... Men huvudsaken är att det inte brukar bli någon gråt. Både jag och M brukar passa på att ta med oss paddan in i rummet och läsa på denna. Ibland sätter vi på lite sovmusik, ibland inte. Hur som helst så fungerar det rätt bra. Vi har en rutin men ändå en rutin som är lite ruckbar, vilket på så vis ger lite svängutrymme och flexibilitet. Och, det jag skulle komma fram till... DÄR skulle jag ju kunna skriva några rader. Nåja, vi får se hur det blir med den saken.

Helgen var hur som helst alldeles finfin! Vi firade mitt brorsbarn Livs första födelsedag med fint kalas. Lagom mycket folk, glada barn och ljuvligt fika! Ellen trivdes som fisken i vattnet bland alla "nya" leksaker och smaskade glatt i sig morfars minismörgåsar. Tänk att vi är där om knappt två månader. Att ett år kan vara så innehållsrikt och gå så fort och att det kan finnas så outgrundligt mycket kärlek till en liten person med så stor betydelse. 

I mitt arbete med kroniskt sjuka barn, talar vi ganska ofta om att det kan ta minst ett år att lära sig och gå igenom saker för första gången. Jag menar: första julen, sommarlovet, födelsedagen, skolstarten etc. Sen tänker jag på det nu som mamma. Så många "första-gånger" som både jag och M men framförallt Ellen går igenom. I helgen var Ellen på sin första hockeymatch. Inte helt oväntat njöt hon att att spana på folk och kanske var tiden innan matchen och periodpauserna roligast då hon då hade större utrymme att utforska sin omgivning. Det gick för övrigt alldeles utmärkt att ha med henne även under matchen. Med ny matchtröja, idolkort och hörselkåpor satt hon relativt still i famnen alternativt på eget säte. 

Imorgon blir en ny premiär. Jag ska åka till Stockholm på jobb så M och Ellen får ha sin första egna vardag bara de två!

                                                  

Energi

Helgen kan summeras med energi: matenergi, solenergi, träningsenergi och måbraenergi.

Med matenergi menar jag mycket goda matkalorier från, i min mening (och White Guide), Gävles bästa krog; Matildas. Tack för mat och barnvakt, svärmor!

Solenergi behöver väl sällan någon förklaring. Solsken gör något med humöret. Både lördag och söndag inbjöd till sköna promenader och besök i lekparker. Kaffetermos togs med och hela lilla familjen var mer än nöjd!

Träningsenergi. Man gör av med energi och fylls av energi. Har hittat mitt favoritpass, Sh'bam som är ett danspass där man får svänga på höfter, skutta små och stora steg, göra snygga armar och samtidigt försöka se helt avslappnad ut. Jag lyckas i alla fall bli totalt genomsvettig om man säger så...

Måbraenergi är väl allt ihop på något vis. Nästan jämt är man ju mitt uppe i att planera vad man ska göra. Eller, så dras man tillbaka längs Memory Lane. Helgen som gått har varit väldigt mycket Här och Nu. Så bra man kan ha det.

"Life is what happens to you while you are busy making other plans" - John Lennon

Gungor, lekbil och vårblommor. Inga planer, bara livet, två dagar i mars.

Vardag

Veckorna susar förbi. På gott och ont.

Lillan växer och utvecklas och är nu en fena på att förflytta sig längs med möbler. Den nya lära-gåvagnen har testats ett par gånger men helst verkar hon vilja gå och dra sin matstol. Lilla fröken är snabb och har väääldigt långa armar. Bordsytor får numera vara väldigt rena medan golvet är i behov av sopning, dammsugning och vaskande flera gånger per dag.

Ätandet går fortsatt framåt med smutsiga framsteg utan särskilt mycket bordsskick. Men, hon plockar med glädje i sig både smörgåsbitar, korvbitar, ostbitar, blodpuddingbitar, majs, ärter, kokade morotsstavar, plättar, leverpastej och kladdig mat. Amningen verkar hon inte sakna alls, tvärtom. Förmodligen har det ju inget alls med varandra att göra, men sedan hon slutat att amma, har hon sovit hela nätter! Kvällsnattningen kan fortfarande ta tid (speciellt om hon sovit lite för sent på eftermiddagen)   Men därefter sover hon mellan 20.30 och 7.30 för att sista timmen sova i min och M säng. Visst, kanske behöver nappen stoppas till rätta en eller två gånger men därutöver snarkar hon gott.

Jag mår bra! Då jag inser att min tid hemma är begränsad och börjar ta slut, försöker jag hinna med så mycket jag själv vill och orkar. 2 maj är det vanliga jobbet igen. Just nu känns det faktiskt helt okej. Några saker är redan inbokade med jobbet och det känns bra att vara efterlängtad även som professionella Tina. 

Helgen som gick, spenderades bland annat på restaurang för att fira lilla mamma. Ellen och kusin Liv skötte sig utmärkt och det blev en trevlig kväll. Helgen som kommer innehåller också ett restaurangbesök. Denna gång blir det dock bara jag och M vilket också ska bli väldigt mysigt.

Men, först väntar BVC. Imorgon blir det 10månaderskontroll. Ska bli spännande att se om/hur viktkurvan ser ut efter att Ellen slutat med bröstmjölk, matvägrat under ett par dagar samt lämnat sitt trygga lugna sittande jag... Nåja, hon faller inte ur kläderna i alla fall, det är ett som är säkert.

Äta själv

Såklart vill jag att lillan ska utvecklas och såklart vill jag att hon ska vara självständig.
Men, måste ätandet vara så kladdigt? Barn ska inte leka med mat men de måste få träna och utforska. Jag tycker linjen däremellan är mycket tunn.
Jag fattar också att det kommer dröja år innan jag kan slappna av och inte vara beredd på utspillda mjölkglas och kladd på både kläder och möbler.
Plötsligt känns leka picknick i badkaret rätt tilltalande. Saknas bara ett badkar.

Tur att hon är söt även när hon äter.

Slutammat?

Igår kväll bestämde jag mig. OM natten skulle bli någorlunda lugn, skulle jag nog jäklar i min låda testa att inte amma. Brösten var inte sådär jättespännande vid sänggående och då Ellen vaknade första gången vid 23tiden kunde hon lätt sövas om. När hon sedan vaknade igen vid 2.30tiden tog jag upp henne i famnen och flyttade över henne till vår säng. Där somnade hon om. Utan mat. Utan skrik.

7 i morse svepte hon en flaska välling och hux flux hade jag inte ammat på över ett dygn!

Jag har hört och läst så många historier om hjärtslitande bröstavvänjning och var inte helt beredd på nattens enkla omsövning och självklart är jag införstådd i att det kanske kommer bakslag. Men, just idag är jag glad och nöjd över att varken jag eller Ellen verkar sakna amningen. 

Hur snabbt vänjer sig brösten till att inte producera ny mjölk? Nu är brösten spända och ömma och hade det inte varit för projekt Sluta Amma så hade jag förmodligen givit Ellen bröstet (eller pumpat) bara för att slippa trycket. Men, nu vill jag ju inte uppmuntra till än mer produktion. Hm, ser fram emot kvällens varma dusch som kanske tar udden av ömheten och naturligt tömmer de framtida påsarna till bröst. Ser också fram emot när det är helfärdigt, då ska jag storshoppa nya BH:ar som passar min min nya storlek, vilken den nu blir. 

Wednesday bloody Wednesday

Idag har jag varit ett mycket god mor. Jag har introducerat Ellen till något mycket näringsrikt och billigt. Lägg till att det dessutom är av mjuk konsistens och ypperlig att äta själv för en niomånaders bebis utan tänder. Blodpudding.

Så förskräckligt äckligt och då lovar jag att jag faktiskt provat det flera gånger med jordens alla möjliga tillbehör. Idag åt jag nog en hel halv bit täckt med lingonsylt.

Dottern? Ja, hon åt minst lika mycket som jag men utan sylt. Lägg till att hon dessutom åt 1/3 hotdog och en fruktbägare så kan man säga att hennes aptit är tillbaka!

För att behålla det blodiga temat visade det sig att Ellen lämnade små blodmärken lite här och var. Jag kunde härleda de små röda dropparna till lillans ena pekfinger. Jag har inte den blekaste aning om hur och exakt när hon fått hål på fingret men jag tippar på att hon måste ha skurit sig på ett papper. Inget gnäll så förmodligen inte ont men jäklar så länge det kan blöda från ett kapillärfyllt finger! Till slut lyckades jag få på ett litet plåster (på rätt finger dessutom) och de små blodstänken upphörde. 

Jaja, blod, snor och dregel - en helt normal vardag!

Blodigt finger

Fint pincettgrepp

Är det redan slut?

Ett dygn i Uppsala

Medan M åkte iväg på grabbkväll passade jag och Ellen på att åka till mina föräldrar.

Feberfri men tyvärr genomförkyld... Åh, så jag längtar till mindre förkylda tider. Nåja, trots förkylning hade vi ett mysigt dygn. Ellen njöt av att utforska mamma och pappas hus genom att öppna skåp, ställa sig emot möbler och givetvis närma sig husets enda trappstegallt bus verkar dock ha tagit ut sin rätt hos både barnbarn och morföräldrar. Hela gänget tog en välförtjänt tupplur innan M kom och hämtade upp oss.

Nu ny vecka igen. Morgondagens fikabesök får nog tyvärr avstyras då prio ett blir att försöka bli frisk. Senare i veckan hoppas vi dock på lite friskare tag. 

Vill ut!

Feberfri sedan igår kväll. Medan ju skyndat in på toa har lilla fröken dragit ner ytterkläderna. Jag tolkar det som att hon vill ut och jag är inte sen att haka på!

Sömn och feber

Det här med sömn har ju varit sådär sedan före jul då Ellen var sjuk. Från att lätt ha somnat själv i sin säng har hon både haft svårt att ligga i sin säng skälv och dessutom att sova hela natten. Nåja, sjukdom, högtider och semester har bidragit till att vi inte gjort så stor sak av det. Vi har halvhjärtat prövat att få henne att somna själv och ibland har vi lyckats. Men, minst lika ofta har vi låtit henne somna i famnen vilket varit både mysigt och lugnt.

Nåja, nu har jag ändå känt att det är dags att ta tag i det igen. Så, de senaste dagarna har jag med små medel försökt att närma mig att Ellen ska somna i sin säng själv. Började med att gå ifrån vardagsrummet till ett mörkt och tyst sovrum där hon somnat i min famn, sedan legat bredvid mig i stora sängen och sedan lagt henne i sin säng medan jag suttit bredvid på golvet. Jag har försökt att sjunga och nynna vaggvisor och la för ett par dagar sedan till att sätta på vaggvisor på Spotify. Spellistan fick sedan även spelas då jag lämnat rummet.

Igår lyckades vi bra, efter 15 minuter hade hon somnat och jag lämnat rummet med vaggvisorna fortfarande spelande. Ett par timmar senare vaknade hon till och var brännhet!

40 grader feber, kräktes upp alvedon och sedan orolig sömn resten av natten. Stackars liten. Idag verkar det vara någorlunda okej. Ellen har sovit till och från hela förmiddagen, vaknade med 39 grader men känns nu sval efter att ha fått alvedon. Aptiten är minimal och så får det såklart vara.

Vad ville jag nu få sagt med detta? Ja, förmodligen får vi backa något steg med nattningen igen. Tur att man alltid får nya chanser till att förändra beteenden.

Mest är det såklart tråkigt att Ellen inte är på topp men ska vi se något positivt med det hela kan jag ju med gott samvete följa OS medan lillan sover i min famn.

Den bästa boken handlar om sig själv...

9 månader

Så har hon då funnits lika länge utanför magen som innanför.
9 månader (eg 18) som givit livet en helt ny dimension.
Så tacksam. Så stolt.

Står och står

För några veckor sedan var försöken lite tafatta och resulterade ofta i mer eller mindre lyckade fall. Nu är hon snabb att ställa sig mot det mesta.
Det går fort. Än så länge är jag dock snabbare 😉

Borta bra men hemma bäst

 

Vi har haft en härlig vecka i Förenade Arabemiraten! Fyra dagar på strandhotell i Adu Dhabi och sedan tre dagar i ett pulserande Dubai.

 

Självklart ska jag inte sticka under stolen med att det såklart är jobbigare att resa med barn än att resa enbart som två vuxna. Och självklart, glömde jag nagellack. Och vet ni vad, det gick hur bra som helst! Hade jag åkt utan barn hade jag helt klart haft med mig mer kläder och skor till mig själv, nu tog ju liksom lite andra prylar plats. Men, allt det viktiga var med och det var väldigt spännande att vara på vift men en liten tjej!

 

Om vi börjar med flygresan... Bara "ifall att", gav vi Ellen näsdroppar innan start och landning. Vid start sov hon som en stock och resterande 6 timmar varvades med att sova och vara nöjd och vaken. Hur man skulle amma i samband med start fattar jag inte riktigt. Jag menar, barnet måste ju sitta framför en tittandes framåt och då är det inte så lätt att hiva fram ett bröst. Nåja, erbjöd välling i flaska men Ellen hade inget intresse av att äta. Att sitta på flygplan är ju trångt i vanliga fall och det blir ju inte mindre trångt med ett barn framför sig. Klurigast var kanske att äta. Tur nog hade vi en kvinna bredvid oss som erbjöd att hålla i Ellen medan vi åt. Det fungerade alldeles utmärkt; Ellen tittade på oss och resenärer runt omkring medan vi kastade i oss maten. Som "tack" viftade hon ut lite av Magnus vin som hamnade på kvinnans karl (som då bytt plats med kvinnan). Nåja, sådant får man ta på charterplan där barn vistas. Under landning var Ellen vaken men sa inte ett pip. Gnäll kom först på transferbussen. Med all rätt.

 

Nåja, i Abu Dhabi hade vi det alldeles ypperligt. Ett gigantiskt stort hotellrum där Ellen lyckligt kunde krypa omkring efter en dag i barnvagn och/eller parasoll och pool. Hotellpersonal var mycket barnkär och "Hellooo baby" med tillhörande som klappar på kinder, händer och hår upprepades många gånger varje dag. I början var Ellen lite skeptisk men tyckte nog sedan om den uppmärksamhet hon fick. Små pojkar skickade slängkyssar och ett par ville fota henne.

Poolområdet var fint och även om vi inte hade jättemycket tid att hänga vid poolen blev det såklart några dopp för oss allihop. I barnpoolen tyckte Ellen om att spatsera runt och skvätta vatten på sig själv och andra.

 

Finfin UV-dräkt som gjorde att vi inte behövde ta för stora strider kring insmörjning. Ellen är lika blek nu som för två veckor sedan vilket väl är ett gott betyg! Hade också på henne Tassas mockasiner. Med gummisula fungerade de riktigt bra att spatsera omkring på både stenplattor och i poolen.

 

Lycka är att slippa ytterkläder!

Så nöjd med vår vagn som har en stor suflett.

Nästa lika roligt som att bada var att mysa under palmbladen och spana på folk.

Varken Abu Dhabi eller Dubai är gjort för promenader utomhus men en liten strandpromenad hittade vi på för lunch. Ellen fick provsmaka sitt första pommes frites men var mer intresserad av den medhavda gröten.

 

I Abu Dhabi hann vi, förutom lite poolhäng, med besök till världens tredje största moskeé samt toapaus på Emirates Palace. Emirates Palace är ett lyxhotell i högsta klass som till och med har en guldautomat! Om vi varit kaffesugna hade det gått utmärkt att beställa in en cappucino toppad med bladguld.
En eftermiddag hängde jag och Ellen själva då M passade på att besöka F1-banan inte långt ifrån där vi bodde. Vi tog istället en lunch vid poolen och låg sedan och småsjöng under parasollet - så mysigt!


Dubai då... galet många skyskrapor och galet mycket trafik. Ett tappert försök att åka tunnelbana fick snabbt avstyras då det inte fanns en chans till att få plats med barnvagn. Taxi fungerade dock fint och var dessutom billigt. Bara lite läskigt. Ingen barnstol för Ellen, mycket tutande, sällan blinkande och femfiliga vägar. Ja, ni förstår, det kändes alltid skönt att få betala och kliva ur.

I Dubai hann vi med och besöka deras kända guld- och kryddmarknader samt givetvis deras galet stora köpcentra med skidbacke, akvarium och ishockeyrink. Lite shopping till lillan förstås men faktiskt inget till mig själv. Med köpcentra som är så stora blir man lite tagen och för att över huvud taget ta sig igenom alla delar, gäller det att gå förbi många butiker.

På 124:e våningen på idag, världens högsta byggnad - Burj Khalifa.

Far och dotter utanför Burj Khalifa och världens största köpcenter, Dubai Mall. Många världsrekord i denna stad.

 

 

Summa sumarum är vi mycket nöjda med resan. Resmålet passade bra för att resa med barn och då vi hade halvpension var det rätt skönt att vara på plats på hotellet kvällstid. Maten var fantastisk bra trots att det var buffé då temat var olika för varje kväll. Ellen åt mestadels den medhavda maten men smakade också lite arabiska röror, fisk, frukt, pannkakor och bröd.

 

 

Men, snöslask till trots, det är skönt att vara hemma!

Att resa med småbarn

ja, till och med spädbarn - vilken resa i sig!
Är relativt van att resa och rätt duktig på att packa men nu är det ju en helt annan femma. Är säker på att jag kommer glömma både deo och nagellack för bekostnad av extra filtar och mockasiner åt lillan.

Är osäker om jag glömt något...
i handbagaget finns (förutom mitt egna):
Näsdroppar
Alvedon
Näsdukar
Blöjor
Tvättservetter
Extra ombyte kläder
Vattenflaska
Smoothie
Grötpulver + tallrik + sked + haklapp
Handdukar
Bärsele
Smörgåsrån..

I stora bagaget finns:
Massor av blöjor
Barnmatsburkar
Färdig välling
Grötpulver
"servis"
UV-kläder
Badkläder
Vanliga kläder
Kudde
Solskydd
Solhattar
Filtar
Koksaltlösning
Vällingflaskor..

Läste precis att även Ellen får checka in 10 kg bagage. Kanske behövs det om hennes pinaler inte ryms i våra väskor. Ja, för just det. Även hennes vagn ska ju packas i sin egna väska dessutom!

Kanske ser jag inte fram emot själva resan DIT i samma utsträckning som jag brukar. Men, väl på plats ska det bli väldigt kul, spännande och kanske rent av liiite avslappnande.

Abu Dhabi och Dubai - snart kommer vi!

Morgonstund och korta nätter

Andra koppen kaffe är uppdrucken och det blir nog en bra dag idag också. För dagarna brukar vara bra. Ellen går på ständigt nya upptäcksresor runt om i lägenheten och kryper gärna iväg både till hallen och undersöker sulor och under köksbordet för att pilla på stolsbenen. Senaste dagarna har hon också blivit riktigt skicklig på att gå mellan våra ben och vi har helt klart för en föraning om hur ryggarna kommer att må när det blir mer och mer träningsgång.

Men vad hände med nätterna? Igår natt vaknade hon varje timma! Vissa gånger räckte det att rätta till nappen men flera gånger fick jag ta upp en ledsen tjej och vyssja om henne i soffan. Gav henne bröstet 2-3 gånger. Puh.. Blir sedan irriterad på mig själv då jag inte kan somna om utan ligger vaken och nästan "väntar" på att hon ska vakna nästa gång. Jaja, man blir i alla fall duktig på att solla bort sådant som man absolut inte måste göra på dagen.

Natten som just varit, har varit bättre om än inte bra. Ellen somnade först efter halv tio igår men var strålande glad och nöjd tills dess att hon slocknade. Vid midnatt gick vi upp första gången och sedan blev det ytterligare två pass i soffan. Kunde själv somna om bättre och fick i alla fall sova två timmar i sträck vid ett par tillfällen så får väl vara nöjd med det. Tidigt i morse när hon vaknade gav jag henne en flaska välling istället för bröstet då jag inte hade så mycket att erbjuda efter en natts snuttande. Ellen somnade om, men inte någon längre stund. Alltså, trots sen kväll och halvtaskig natt är vi nu uppe med tuppen även idag.

Orsak? Jag tror verkligen inte att hon är sjuk och mår dåligt för då borde hon ju vara ledsen och orolig även dagtid, eller? Utgår istället för att det har med hennes ålder och utvecklingsfaser att göra. Kanske borde vi göra något åt kvälls- och nattrutinerna men känns lite onödigt att påbörja detta innan den stundande utlandsresan som i sig medför ny tid och ny miljö.

Utlandsresan ja... idag är det mycket förberedelser och packning på schemat.

Mamamamama...

Det är spännande att se hur Ellens kommunikation utvecklas. Det märks tydligt att hon är på väg att hitta ett slags språk. Senaste veckan har hon återkommande "sagt" mama. Både jag och M har hört det och givetvis tolkar jag det som att hon vet att jag är hennes mamma och att det är det hon säger. Kanske har hon bara hittat lite nya bokstäver att leka med men hur som helst är det såklart roligt. Jag vill nog också påstå att det kommit "mapa-pama" så snart kanske både "mamma" och "pappa" ljuder!

Premiärerna verkar för övrigt dugga tätt i januari. I natt överraskade hon mig med att plötsligt stå i sängen vid sin huvudända (som i sin tur ligger precis bredvid min sida av sängen) och småsnacka lite. Inte kul att bli väckt klockan 3, då vi redan varit vakna både vid midnatt och halv 2 men samtidigt roligare att vakna till en vaken och lite glad tjej än en som gråter.

Premiär nummer 2 detta dygn var just en nummer tvåa. Ellen satts på pottan strax efter frukost och under tiden som vi läste bok, bajsade hon!

 

Dagens nya framsteg firades med ett riktigt skumbad. Hon verkar trivas, om man säger så.

 

8-månaderskontroll

Förra veckan blev Ellen 8 månader gammal och vi var på BVC för besiktning.
Vikt: 9215 gram (+1 SD)
Längd: 71,3 cm (+1 SD)
Reflexkontroll: Inga bekymmer med svarsleeende, titta efter pendel och gripa tag i leksak.

Dagarna hemma är inte lika lugna längre-  Ellen kan nu förflytta sig mellan rummen och hittar ständigt nya små eller stora detaljer som hon måste undersöka. Soffbord, kökshanddukar, strumpor och bokhyllan verkar för närvarande mest spännande. Vi har gjort i ordning en hylla med Ellens egna böcker där hon ständigt drar ut böcker. Till min glädje verkar hon nu tycka om att sitta och titta/lyssna på en bok varför vi försöker läsa lite varje dag. Något annat vi gör varje dag är byggande med klossar och duplo-lego. Okej, det är jag som bygger med legot och Ellen som raserar men det känns ändå som en lek som vi båda får ut något av.

Matrutinerna tycker jag också är helt okej.
Frukost: bröstmjölk (innan vi går upp) och sedan yoghurt med frukt och/eller smörgås då jag äter frukost.
Lunch: 1 portion gröt eller mat. Blir det mat, äter hon 1 stor burk alt 1/2 burk plus efterrätt
Mellanmål: bröstmjölk eller smoothie eller smörgås och yoghurt
Middag: mat
Kvällsmål: 1 portion välling
Natt: bröstmjölk (är ibland tidig frukost)

 

Natten och sömnen däremot... det har varit en period med sämre sömn. För det första somnar hon inte lika lätt. Några kvällar har hon gråtit så fort vi lämnat sovrummet och så har det kunnat fortsätta upp till en timme. Igår gick det dock bra då hon som vanligt underhöll sig själv för att sedan somna en halvtimme därefter. Under den vakna tiden i sängen kan hon se så trött ut ena stunden för att i nästa se så pigg ut att hon är på väg att hoppa upp över spjälorna. Då Ellen fram tills nu har varit så lätt att söva är detta lite nytt. Vissa nätter har hon dessutom vaknat flera gånger olycklig och vi har fått gå upp och söva om på nytt. Hm, inte lätt men förhoppningsvis övergående. I och med att hon har utvecklat så många nya färdigheter senaste tiden är det väl inte konstigt att hon har mycket att bearbeta i sömnen.
Sömnen dagtid? Max två timmar fördelat på två tillfällen.

 

Oskyldiga blå ögon?

 

 

ALLA böcker ska ut på golvet!

 

 

Sova på rygg verkar inte vara favoriten längre. Somnar gärna halvsittande och kan sedan i sömnen parera sig till magläge, sidoläge eller till fötterna vid huvudkudden. Försöker att lägga henne till rätta men ganska snart har hon hittat sin egna sovställning på nytt. Kanske inte så konstigt egentligen. Vem gillar att sova på rygg? 

Årskrönika del 2

Så fortsatt då året 2013...

Juli
Vi var återigen lediga HELA familjen!
Ellen hade sin första förkylning och flyttade, från att sova i sitt babynest i vår säng, till att flytta över till sin spjälsäng. Vi sov gott alla tre och jag var mycket glad över att få lite mer utrymme för att slippa svettas i onödan. För vi hade det varmt. Och jag var så svettig och kladdig.

Ellen sov så gott i egen säng.

 

Vi spenderade semestern med diverse dagsutflykter till närliggande ställen. Åt god mat både med Ellen som sällskap och med Ellen lämnad hos sin farmor.
Allas glädje över det kanonfina sommarvädret tyckte jag var lite överskattad. Åtminstone för oss som inte kunde njuta av varken värme eller sol i samma utsträckning som vanligt. Att ta sig till en badstrand kändes också som ett för stort projekt. Hade vi verkligen velat, hade vi säkert genomfört det men istället stannade vi oftare hemma, tog promenader med vagnen och njöt av att ha balkongdörren öppen länge på kvällarna.

Varmt, tyckte Ellen!

 

Första vuxenmiddagen på restaurang.

Augusti
Återigen vardag men fortfarande svårt att säga att vi hade särskilt många vardagsrutiner. De ändrades ju liksom hela tiden!
Ellen började att stödja på sina ben då vill höll i henne och vi började ana att min så kallade amningshandduk (som skyddade mot mjölkläckage) blev Ellens första snuttefilt. Tur nog har jag hela tiden bytt handduk regelbundet så hon är inte helt inställd på EN handduk.
Jag och Ellen tog tåget till Stockholm där tre generationer Lundkviststjejer njöt av väder, mat, strosande och shopping. Återigen fick vi konstaterat att Ellen är en nyfiken tjej som ogärna slumrar in så länge det händer nya saker i sin omgivning. En händelserik dag behövde således följas av en betydligt "tråkigare" dag hemma.
Jag fotade och fotade och fotade. Och fick sedan lite dåligt samvete. Jag ville ju föreviga men samtidigt inte missat nuet.
Månadens sista dag åkte vi på bröllop. Ellen skulle ha barnvakt hela kvällen. Ellen hade barnvakt men använde sin makt till att totalvägra flaska! Nåja, med små justeringar kunde fortfarande jag och M njuta av bröllopsfest medan Ellen och morföräldrar åkte fram och tillbaka för att jag skulle kunna ge Ellen mat.

 Premiär på leksaksaffärsbesök på Östermalm. 

 
 September
Vi hade premiär på Öppna förskolan och ska jag vara helt ärlig var det mest för min skulle såhär i början. Skönt att ha ett ställe att gå till och träffa andra föräldrar och på sikt även ge Ellen det extra behov av stimulans som nu, 2014, behövs så himla mycket.

Häng på Öppna förskolan.

Vi lämnade liggvagnen och gick över till sittvagnen. Sittande präglade nog förresten hela september ganska mycket. Ellen älskade sin matstol och kom också till att älska att sitta själv utan stöd!

Föredrog att sitta i vagnen utan selen, såklart!

  

Jag tog mig rätt regelbundet till gymmet och var ärlig mot mig själv då de sista "mammakilona" inte alls hade med att jag var nybliven mamma att göra utan att jag njutit av sommarens goda.

Ellen blev 4 månader och vi började med smaksensationer. "Mmm" blev Ellens nya jollerljud i samband med måltider vilket medförde att dietistmammahjärtat klappade lite extra. I samband med matstart fick vi ganska självklart också en ny erfarenhet av avföring. Det skulle sedan ta några månader innan avföringen blev sådär lagom mjuk och bra..

Gröt är gott!

 

Oktober

Vi njöt av fina höstdagar och upptäckte både gungor och trädens fallna löv.

 

Ellen började på babysim och plötsligt fick vi en tid att passa varje söndag. Även om det var drop-in-tider på simningen var varje söndag en utmaning för att se till att Ellen både var utvilad och någorlunda nyäten innan det var dags att hoppa i den varma poolen.

 

 

För mig var nog oktober en ganska lugn månad då Ellen var nöjd med att sitta och pilla på små leksaker och kunde underhålla sig själv långa stunder. Jag fick således tid att både läsa, vila, förbereda mat och hålla det någorlunda snyggt hemma.

  

November

 Vi jobbade så hårt för att få Ellen att förstå att hon ska gå framåt med sin lånta gåstol. Mestadels stod hon stilla i stolen och pillade med det hon hade framför sig. Ibland backade hon. Sällan gick hon framåt. Det var DÅ, kan man nu i efterhand säga!

Jag hade premiär för att själv roa mig! En fredagskväll med landstingsfest och sedan ETT HELT DYGN utan min fina familj. Ellen passade i samband med detta på att slå sovrekord på natten och sov så gott som hela nätter utan att vakna och äta.

Ellen firade Fars dag med att börja göra pruttljud.

Ellen fick också sitt första märke i ansiktet av att hon slog i pannan i soffbordet. Är glad över att barn har fantastiskt läkkött då det blivit några till småfall därefter (och säkerligen kommer många många fler).

Ståträning

Egentid

 

 

December



Härlig adventsmånad, dock med bara ett kort besök av snö. Lägenheten gjordes julfin i vanlig ordning och jag hade mycket tid med att pyssla, baka och ordna med julkort.

Ellen hade sin första julavslutning med musikleken och ägnade många stunder åt att plocka bort julgransprydnader och klämma på belysningar.

Vi kikade på fyrverkerier, Gävlebock och julmarknad. Och träffade såklart släkt och vänner. Ellen uppskattade flera saker på julbordet och avslutade året med att smaka hummer!

Inte helt oväntat hann också familjen bli sjuka. Jag förkyld, Ellen jätteförkyld med megahosta och Magnus magsjuka.

Jul jul strålande jul. Julklappar i överflöd, precis så som det ska vara med barn. Ellen träffade tomtar både här och var och jag fick det finaste halsbandet i julklapp.

Vi fick lära oss om säkerhet på BVC och insåg snabbt att det var helt rätt i tid. Sista veckan på året hände massor i Ellens utveckling: hon började klappa händer, började så sakteliga förflytta sig framåt längs golvet och minskade ner sitt sovande dagtid avsevärt! Kanske inte konstigt att också sömnen nattetid blev sämre då det säkert fanns en hel del att bearbeta och kanske drömma om.

  

Gott nytt år! 

 

2013 var ett fantastiskt år. Således fanns lågvattenmärken även under det gångna året men det finns ingen anledning att grotta ner i dessa.

Inför 2014 har jag inga särskilda löften men kanske ändå ibland påminna mig själv om:

• att inte ha för bråttom
• att oftare sitta/ligga på golvet och se världen med Ellens ögon
• att vara snäll mot mig själv och såklart även mot Ellen, M och övriga
• att låta pappershögarna växa på jobbet och säga nej när jag så behöver
• att fortsätta vara nyfiken och kreativ i mitt yrke
• att komma ihåg mina olika identiteter ("bara" Tina, mor, sambo, vän, familjemedlem och kollega) och låta alla få utrymme

Nu får det vara nog med tillbakablickar och framtid för denna gång.