Att vänta på ett annat barn

På pappret är det idag jag ska bli faster. Eller pappret och pappret, enligt BF för svägerskan och min bror. Är på ett sätt lite synd att det är ett sådant vansinnigt fokus just på BF när det ju verkligen är ett mått mellan tummen och pekfingret. Hur som helst, just idag är i alla fall Bubblans lilla kusin beräknad att komma. Och förmodligen verkar det som att den lilla kusinen tar en liten kvarsittning och blir kvar liiite längre men vad vet jag, kanske är hen på väg ut just just nu!

Det är spänt och mysigt att vänta. Igår pratade jag med bror och bestämde att jag inte ska höra av mig och fråga om när eller om det är något på gång. För jag kommer ju att få veta, när det väl är klart. När vi sa hejdå sa jag att nästa gång vi pratas vid, då är min bror pappa.

Tänk hur alla våra dagar kan se rätt lika ut. Ganska snart glömmer vi om det var på tisdagen eller onsdagen som vi fick veckotidningen, om det var igår eller i söndags vi åt kycklinggryta till middag och hur många dagar vi använt byxorna innan det är dags för att tvätta dem.
Sedan kommer den där dagen, kalla den Dag 1, eller D-day eller Dagen med stort D eller vad som helst. Men bland alla de där vanliga dagarna dyker de där alldeles speciella dagarna upp. Vilken dag som helst kommer att bli en alldeles speciell dag. En ny person kommer att fira födelsedag och fleras liv kommer att förändras för all framtid.

Mitt uppe i min egna graviditet med mediciner, foglossning, svullna och bortdomnade fingrar, veckoplanering för att hinna med det som ska göras, avslappningsträning, MVC-besök, föräldrautbidlning, Försäkringskassan, knipövningar, rätt träning och någorlunda rätt mat har fokus legat (och ligger fortfarande) väldigt mycket på mig och mitt barn i min mage.
Men just nu, är det spännande (och rent av lite avkopplande) att tänka mer på det där andra barnet. Det där barnet som kommer att födas på andra sidan Uppsala. Bubblans lilla kusin. Det är inte dåligt det.

Är du sääääker på att det inte är mer än en?

Förutom komplimanger om en fin mage och frågor om det börjar bli tungt för mig är nog de vanligaste kommentarerna av sorten "men nu är det väl inte lång tid kvar va?" och "är du verkligen säker på att det bara är en därinne?".

På fråga ett svarar jag: nja, det är ju 10 veckor kvar ungefär men visst närmar det sig. Och börjar jag titta i min jobbkalender ser jag absolut ett slut inom en inte alltför lång framtid. Sen är det väl bara att vänta och se hur många dagar eller veckor jag får ligga och vänta med fötterna i högläge, ätandes praliner och njuta av lite vår på balkongen...

På fråga två blir jag lite provocerad och kan med rätt hög säkerhet svara "Ja, jag är väldigt säker att det bara är en". Av någon anledning får jag sedan för mig att jag måste ge någon förklaring till min stora mage... "ja, men eftersom jag bara är 155 cm lång behöver ju barnet växa mer utåt..." Men, jag tror att det är dags att sluta bortförklara mig. Just så här ser jag ut just nu och varje ny centimeter på bukomfånget är mycket välkommen så länge Bubblan mår bra därinne!

För visst är det väl ändå fantastiskt att en ca 40 cm lång person skvalpar runt i min mage... Magen är förresten rolig nu när det går att följa Bubblans rörelser genom att bara titta på hur magen rör sig åt olika håll. Har dock inte fattat vad Bubblan verkar tycka om och inte tycka om. Det är rätt lyxigt att än så länge få tolka sparkar och rörelser precis så man vill!

Jag är stark, jag kan föda barn.

Jag har läst att andra trimestern ofta liknas med en smekmånadsfas - den värsta tröttheten och illamåendet är ofta över och magen är sådär lagom stor och medgörlig. Man känner sig pigg och mår ganska bra. Och jag mådde utmärkt från vecka 12 fram till vecka 28!

 

Sen kom vecka 29 och livet blev genast lite tyngre. Inte bara växte magen och det blev tungt för ryggen. Foglossning kickade igång och smärta från bäcken gjorde jobbpromenaderna som ett nästan oöverstigligt projekt. De annars ganska starka och snabba stegen byttes till små försiktiga tantsteg med haltning. Gymmets uppvärmning på gåband blev svårt att genomföra för att uppnå någon pulshöjning och jag påmindes om hur smärta kan påverka både humör, ork och attityd.

Som att inte foglossning var nog har mage och tarmar börjat strejka en del. Förstoppning och hemorrojder är ingen fantasisk kombination. Snarare rätt skit faktiskt.

I helgen började också mina annars rätt knubbiga prinskorvefingrar att svullna än mer och till och från domnar de bort alldeles.

 

Ja, smekmånaden är absolut över men nu är det fasen dags för ett litet attitydskifte! Så många dagar, veckor och månader som jag och M längtat efter detta. Att tycka synd om mig själv är väl okej för en kort stund men nu får det vara nog!

 

Så, för att börja veckan på bästa möjliga sätt gäller det att ända inställning!

Redan i fredags började projekt behandla hemorrojder. Petar nu i mig Xyloproct för att minska smärta och inflammation. Blev avrådd från att ta ett klyx (då det kan sätta igång förlossningen) men kan ta något lösande läkemedel som Importal eller Movicol för att mjuka upp avföringen då fiber, vätska och motion tyvärr inte verkar lösa alla problem här i världen. Bra med bajskompetenta kollegor på jobbet :-)

Även om det tar emot är det bara att inse att bil eller buss får bli mina bästa kompisar när det gäller att ta mig till eller från jobbet. För, kan jag åka en väg, behöver promenaden den andra vägen inte sabba hela resterande dagen. Och spar jag lite på fogarna, kanske de små tantstegen inte behöver vara lika haltande.

 

Ikväll tog jag också stegen från gymsalen där jag kämpat själv senaste veckorna, till gruppsalen där jag chockade mig och Bubblan med ett BodyPumppass. Rätt klumpig och med delvis anpassade övningar kunde jag ändå ge mig själv en klapp på axeln - jag har inte blivit mindre stark de senaste veckorna!

 

Nu ska jag fortsätta att unna mig träning som fyller mig med endorfiner. Kan jag vara stark i kroppen ska jag banne mig vara stark i knoppen också!

 

 

Shopping i pappans smak.

Det är som känt inte lika roligt att shoppa till sig själv nu. Der känns som egenlyx att köpa ett par rejäla mammatrosor eller ytterligare en topp från HM.
Till Bubblan däremot - åh så kul och så kul att kika på nätet! Idag kom det hem ett paket med trosor och amningsilägg (rea, ok) till mig och badcape, tofflor och dregelhalsdukar till Bubblan. Bäst i paketet tyckte nog M ändå var Bubblans nya body - helt i pappas smak!

Navelns bortgång.

Det går inte längre att pilla sig i naveln. Naveln blir allt mindre. Eller, så är det väl så att den allt annat än mindre magen, väller över.

Och när jag tänker på navlar kommer jag ihåg ett av mina första möten med min lillebror. För 30 år sedan blev jag storasyster, 3 år gammal. För 30 år sedan var det inte tal om tidig hemgång från förlossning eller BB. För 30 år sedan fick mamma och barn vila upp sig på "Ringblomman" i Uppsala. Egentligen har jag inte helt koll på vad det var men jag tror det var ett litet slags vilohem där det fanns personal som kunde hjälpa den nya lilla familjen med blöjbyten, bad, amningspepp och så vidare. Min mamma håller kanske inte med (och kanske är mitt minne helt fel!) men så uppfattade nog i alla fall jag "Ringblomman". Om "Ringblomman" var det jag tror, önskar jag att det fanns en Ringblomma även nu. Låter lite som en skön start. Hur länge låg man förresten på "Ringblomman"? Jag har ingen aning.

Hur som helst, på "Ringblomman" kommer jag ihåg hur lillebrors navel såg så läskig och småäcklig ut och visst var det så att den luktade också? Usch och fy! Måtte jag tycka att mitt perfekta barn också har en alldeles perfekt och ljuvlig liten navel..

Stor mage. Liten navel. Många synliga blodkärl men baske mig inte en enda hudbristning!

Kör stenhårt med magolja.

 

 

 

 

Har förrsten handlat två böcker till Bubblan. En godnattsage/sångbok och en sagobok. Har försökt att sjunga godnattsånger men kan tyvärr inte melodierna. Har dock läst lite sagor: Prinsessan på Ärten, Tummelisa och Lilla sjöjunfrun. Har inte tänkt på det tidigare men jösses så många sagor som handlar om prinsar och prinsessor. Är kanske inte helt politiskt korrekt och "hen-vänligt" att läsa om starka kraftfulla prinsar och späda små prinsessor. Men, nu gör jag det. För jag vill. Så det så.

 

Märker att jag blir lite andfådd då jag läser högt. Jag har heller inte helt koll på när det gäller att stanna upp och ta in ny luft. Tur jag har tid att träna. Tur att man blir bra på det man tränar på.  

Foglossning eller åldern?

Från den ena dagen till den andra har jag gått från att känna mig som en ganska rörlig om än rätt tjock och otymplig varelse till en skruttig 90-åring. Krämporna gjorde sig till känna i förmiddags och har så fortsatt sedan dess.

Allt är okej när jag sitter och jobbar men sen börjar bekymren. Så fort jag reser mig upp är jag så stel att jag haltar framåt de första stegen. När jag sedan ska ta mig framåt är det precis som att jag har tokträningsvärk i blygdben och allra längst in på insida lår. Det trycker och gör ont vid varje steg jag går och stegen blir automatiskt kortare och haltande.
Är det vanlig träningsvärk? Någon nerv i kläm? Foglossning? Eller, är det såhär det känns att bli 33? Någon?

Nytt besök hos barnmorskan

Gårdagens semla gjorde nog susen inför dagens barnmorskebesök och oavsett vad så var den alldeles för god för att motstå!
Ytterligare 2 kg upp var kanske lite onödigt mycket men så länge jag och Bubblan mår bra, kommer vi nog att njuta av ytterligare någon semla innan den här kärleksfulla symbiosen är över.

Övriga värden var fortsatt bra: bra blodtryck (lite högre än sist vilket är helt normalt), bra blodsocker och okej Hb. Tydliga hjärtljud och SF-mått 28 cm. Såg inte kurvan idag men känns som att det är okej (har läst någonstans att man brukar räkna ca 1 cm för varje graviditetsvecka i snitt) då vecka 29 precis har börjat.

Idag pratade vi lite förlossning och jag kan väl erkänna att jag börjat fundera lite mer på det där oundvikliga som komma skall.
Jag förstår absolut meningen med att vara förberedd och givetvis ska jag försöka att vara så redo och påläst som jag bara orkar. Men, det blir nog varken någon yogakurs eller profylaxkurs. Jag tänker såhär, jag andas och därför lever jag. Jag kommer att kunna andas även när det kommer kännas överjävligt så andningsövningar är nog inte min grej. Har testat yoga vid ett flertal tillfällen och tycker helt enkelt inte om det. Punkt.
Fick däremot tips om lite andra metoder som mer går ut på lite avslappningsövningar och massage. Ska skriva ut materialet på nätet imorrn och sedan testa lite med min partner-in-crime. Återkommer med recension!

Det blir en flicka. Det blir en pojke.

Tänk vad en graviditet engagerar! Inte bara får man höra andras förlossningshistorier (helt utan att ha frågat och visat intresse själv), hur andra mått under sina graviditeter och hur stor/fin/växande mage man har. Det går nog heller inte en endaste dag utan att jag får frågan "Vet ni om det är en tjej eller kille?"

Nej, det vet vi inte. Nej, vi ville inte veta i förväg. Nej, jag har i ärlighetens namn inte en aning om Bubblan är en flicka eller pojke.

Sen, kommer allas gissningar och många är väldigt övertygande om att de har rätt. Vissa är HELT SÄKRA på att det är en flicka. Andra är precis LIKA SÄKRA på att det är en pojke därinne. Sen får man höra allas teorier om hjärtljud, sannolikhet baserat på hur många flick- och pojkbarn man känner till, huruvida magen putar rätt ut eller breder ut sig och hur man kan pendla sin ring i snöre ovanför magen. För då VET man ju.

Jag har verkligen inget emot att andra gissar och tror sig veta. De har ju 50% chans till att ha rätt. Den chansen är faktiskt större än chansen att lyckas med ett IVF-försök. Men som jag fått lära mig av en klok vän: för den enskilda individen handlar den ändå alltid om 0% eller 100%. Antingen blir det eller så blir det inte.

Flicka eller pojke, om ett par månader vet vi. Och det vi vet redan nu, det är att 100% glädje, lycka och kärlek växer i magen. och DET är inte illa det!

Virrpanna

Ungefär varannan natt har jag svårt att sova. Eller, framför allt har jag svårt att somna. Dessa nätter vrider och vänder jag på mig till förbannelse och det kan ta timmar innan jag vaggas till sömns. I efterhand blir jag alltid lite less på mig själv - varför tänder jag inte bara lampan och läser något eller varför sätter jag inte på TV:n? Nåja, när jag väl somnar, sover jag helt okej med undantag för ett par kisspauser.
Det bästa med svårsovarnätterna är tack och lov att jag däckar relativt enkelt kvällen därpå, smart kropp!

Men, det här med bristande sömn har ju sina baksidor. Idag fick jag en total blackout. Jag pratade med IT-support i telefon och skulle ange mitt användarnamn. Användarnamnet används varenda gång jag loggar in på datorn och i de vårdsystem jag använder. Tror ni att jag fick fram det? Näe, det var totalt tomt i huvet! När supporten försökte att hjälpa mig "ja, du vet, dina initialer och sedan 5 siffror" blev jag ännu mer snurrig. "Jaha, ja, jo, jag har ju TILU och... va, sa du att jag har 5 siffror..". Supporten kom in i mina system utan att jag kom fram till mitt användarnamn men jag behöver kanske inte tillägga att han inte var särskilt sugen på att ge mig administratörsrätt att själv ändra bland mapparna. Hm!

Virrigheten forsatte när det var dags att flexa ut. Den 5-siffriga kod som jag använder två gånger per dag var puts väck borta, inget minne alls! Försökte med två olika alternativ men de tillhörde någon Monika och någon Lisbeth. Ja, just den koden hade jag i alla fall skrivit upp på fusklapp. Förmodligen fanns väl även mitt användarnamn på fusklappen men det hittade jag inte bland alla siffror då supporten var på andra sidan luren.

Jaja, virrigheten byttes till trötthet. Ingen bra dag på gymmet. Tungt och för mycket folk.

Nu blir det soffa, TV och tidig kväll i sängen - välkommen tisdag, inte en dag för tidigt!