Att längta tills hon vaknar, att önska att hon ska somna.

Hon är så söt när hon sover och oftast sover hon gott. Och trots att man VET att hon behöver sin sömn kan man inte undvika att ibland önska att hon bara ska vakna så man får umgås igen.

Samtidigt är det bara att erkänna att ibland vill man inget hellre än att hon bara ska somna. Man kan se (och veta) att hon verkligen behöver somna, eller man önskar att få gå iväg och ta son egen dusch och veta att hon lyckligt ovetande sover gott. Ja, det är inte alltid vi får ihop det men nog lyckas vi ändå rätt bra. Kanske är jag för snabb att ta upp henne i famnen när hon gråter och kanske borde hon lära sig att somna i sitt näste istället för i famnen eller vagnen... men det är ju så mysigt!

Vår lilla fröken utvecklas varje dag och det börjar nu bli lite utmaning för mamman att hålla henne stimulerad då hon är vaken. Vi går från knä till golvet till babysitter till famnen... sen lite sömn, mat och om igen!

 

Jag gillar BVC och vår Caritha. Jag fattar såklart att BVC-sköterskor är gulliga mot alla barn och att de kan berömma vilket litet barn som helst. Ändå kan man inte låta bli att bli stolt då man får höra att Ellen är så duktig då hon redan fäster blicken intensivt och att hon är stark i sina ben.

 

Benen är för övrigt sådär riktigt gosiga med många veck och bebishull. Dagens siffror då vår lilla bubbla är 2 veckor och 5 dagar gammal: 4500 gram tung och 55,4 cm lång. Hon ligger således proportionerligt kvar på ca +1,2 sd i vikt och +1,8 sd i längd! Och vi kan väl återigen konstatera att hon inte är lik sin mor till längden, för hon har minsann aldrig legat över medelkurvan i längd!

Mors dag och första dagen utan pappan.

För ett år sedan hade jag väl inte kunnat våga hoppas på att få fira Mors dag i år men jajemen, så blev det! Fick blommor, fint väder och massor av familjetid, precis så som det ska vara.
Då M har ett stort intresse för Formel1 var gårdagens Monaco GP också på schemat varför vår lilla tjej kläddes upp i finaste bilbodyn.

 

Idag är hur som helst min och Ellens första dag ensamma hemma. Än så länge har den börjat super: bra natt, frukost för lillan vid 7 och frukost för mig vid 9. Jag har duschat medan Ellen sovit gott i sitt näste, vi har hunnit sjunga lite och hänga framför morgon-TV. Ellen har varit vid gott humör med undantag för tiden på skötbordet då den första kiss- och bajsblöjan avlöste en genast ny nerbajsad blöja som i sin tur avlöste en nerbajsad handduk... jaja, ingen risk att dottern är förstoppad i alla fall!
Dagen ska snart fortsätta med promenad och vädring av sommarkläder.

Är alltid kul att ta fram alla sommarkläder, alla klänningar och fina linnen. Trots att jag nästa är nere på utsprungsvikt (ca 1,5-2 kg kvar) så sitter väl inte alla kläder jättesnyggt på. Men å andra sidan kanske det finns andra kläder som sitter lite bättre då bysten fått en större kupa. Vissa skor går bra att få på medan andra fortfarande känns för trånga. Nåja, rätt skönt att kunna skippa mammabyxorna i alla fall!

 

 

 

Att hinna vara Tina

Att hinna vara mamma går bra. Det är ju liksom i nuläget nummer 1. Hinner också pussa på och krama min M och tillsammans pratar vi om hur fint barn vi fått. Och det har vi ju. Att hinna tänka Tina är desto svårare.

Nätterna har förresten blivit bättre. Vi lägger Ellen runt 22-23 när vi själva går och lägger oss. Ellen ligger sedan och äter och snuttar vid bröstet för att sedan somna. Ny matning vid 03 och sedan ytterligare en vid 6.30. Sista matningen kan innebära att vi sedan somnar om ytterligare en gång eller att lilla fröken tycker det är dags att hoppa upp. Nåja, vi får väl se hur det blir framöver. Men nu har vi i alla fall fått några riktigt bra nätter. Det svåra är väl kanske att få Ellen att somna om efter att hon ätit.

Härifrån kan vi väl varna "känsliga tittare" för att det kommer handla om bajs, bland annat.
Men, idag var det inte skryt om Ellen som skulle vara fokus. Jag tänkte istället ta tillfället i akt att "klaga" lite över mina egna kränpor. Redan på BB (och hos barnmorskan innan förlossning) får jag givetvis höra vikten av att knipa. Så visst, knipa ska jag. Samtidigt är jag ju sydd på alla håll och kanter vilket fortfarande gör lite ont. För att inte tala om att tömma tarmen. Har nu druckit upp en flaska med paraffinemulsion för att mjukgöra min avföring och till detta tagit tre klyx. Det börjar röra sig liiiiiite i tarmen vilket är mycket glädjande!

Sedan har vi brösten. Är tacksam att jag än så länge har mjölk som Ellen tar emot men det är ju ett jäkla kladd. Ibland sprutar mjölken ut och stackars Ellen dränker nästan sitt ansikte i den. Försöker att ha handdukar redo men kan inte fånga alla droppar. Ena bröstet har lite begynnande sår och gör av den anledningen såklart rätt ont när en hungrig liten donna obarmhärtigt angriper det. Ska nog inhandla en handpump för att mjölka ur lite (vilket jag ju ändå vill för att framöver kunna introducera flaska). Igår köpte jag bröstvårtsskydd vilket väl fungerade sådär. Hur som helst, idag har jag bestämt mig för att handmjölka det onda, spända bröstet och låta Ellen ta hand om det andra. Det går inte snabbt och ser sannolikt inte helt professionellt ut, men jag lyckas i alla fall få ut lite droppar.

Alltså, vad som just nu är lite "småmåsten" men rätt svåra att hinna med och få ordning på är: knipandet, tarmen och brösten.
Kniper gör jag varje vaken timme, men det blir kanske inte så uppstyrt då jag räknar sekunder. Har ambitionen att träna lite rumplyft men är inte där ännu. Så är det bara. Jag VET att knipandet är superviktigt men väljer att lyssna lite på den läkare jag träffade på BB som menade att jag inte ska stressa fram varken knipande eller avföring utan att det i första hand handlar om att läka i underlivet. Tack doktorn!
Tarmen går faktiskt bättre, så ska kanske inte säga att det är något riktigt bekymmer. Den tomma flaskan paraffinemulsion (föreslagen på BB) är nu utbytt mot Movicol som jag redan hade hemma. När väl tarmen kommer igång ännu bättre, gäller det att hålla avföringen mjuk för skona resten av underlivet.
Brösten fungerar men det enda är klart påverkat. Vårtan har ett litet sår och hela bröstet blir lätt stenhårt. När jag läser på broschyrer om hur jag ska lösa detta, inser jag min begränsning. Herregud, det ska alltid vara tvättat, det ska luftas, det ska ligga i blöt i bröstmjölk (antiinflammatoriskt) och beroende på åt vilket håll bröstvårtan pekar ska jag justera mitt barn då hon ligger vid barmen. I min verklighet blir det såhär: jag tvättar såklart bröstet då jag duschar (än så länge hinns detta med varje dag, tack M!) och då jag ammar med andra bröstet försöker jag att lufta min onda bröst och smörja in det med dess egna mjölk. Men nej, jag har inte fått till det med att lägga vårtan i blöt och att ändra läget på en galet matfokuserad tjej är inte så lätt. Imorgon kommer BVC-Caritha hit. Då ska jag be om lite tips.

Hur som helst, mamma läker bra. Det är bara svårt att hinna med de där finliret. Räcker det att tänka good enough?

Imorgon har vi återigen två tider att passa!
Redan klockan 8.00 kommer BVC på hembesök. Då gäller det väl att i alla fall ha lilla Ellen hel och ren och ombytt. Hennes humör, vakenhet/sovande och ätande får vara upp till henne.
Klockan 13.30 är det sedan dags att besöka Socialtjänsten. Då kommer Ellen att gå ifrån att ha bara mig som vårdnadshavare till att också ha en pappa. Stort! Men jäkla fånigt. För är det något tillfälle då man verkligen VET vem som är barnets far, är väl just vid IVF. Personnummer och ID har kontrollerats flera gånger om. Nåja, bra hur som haver att vi båda kommer att stå som vårdnadshavare. För det är ju såhär, jag har valt en jäkligt bra pappa till mitt barn!

I bubblan med Ellen

Hemmavaron är bra. Vår lilla tös spenderar sin (och vår) tid med att sova, äta, nyfiket stirra med sina mörkblå ögon och däremellan ha sina små perioder då hon skriker sin alldeles illröd. Skrikperioderna varar inga långa stunder men visst är det liiiiite jobbigt då de kommer på natten, hon blir nöjd då hon läggs till bröstet och sedan slocknar efter bara några klunkar mjölk. Skönt att hon somnar om men lite synd att hon är så trött så hon inte orkar äta mer (för att sedan i nästa vända kunda sova lite längre omgångar). De senaste nätterna vaknar hon nästan varje timme. Jag är en trött mamma men håller fortfarande igång tack vare förlossnings/nybebishormoner.

 

Annars börjar vårt hem präglas allt mer av rosa. Rosa buketter har kommit från M:s jobb, från farmor och S, från mormor och morfar och även vår granne Karin. Underbart fina paket innehåller förvisso inte bara rosa drömmar men tillräckligt mycket rosa för att kunna klä henne rosa varje dag i veckan!

 

Fick tidigare frågan hur jag ska göra med bloggen nu. Jag började ju skriva i samband med att jag och M började vår resa med IVF. Och den resan är ju avslutad. Vi nådde ju liksom skatten vid regnbågens slut. Kanske blir det en fortsättning med hur livet med vår Bubbla ter sig. Inser att dagarna kommer att gå ruggigt snabbt och självklart kan det vara skönt att få anteckna för att inte glömma.

 

Innan jag började skriva själv, hade jag bara följt en blogg som skrevs om IVF och barnalängtan. Bloggen hette till att börja med "Innan du fanns" och ändrade sedan namn till "Nu när du finns". Bloggen skrevs av Uppsalabon Linda och idag är den tyvärr inte längre aktiv. Jag saknar den och Linda, hon hade en skön distans och skrev om både livets både toppar och dalar på ett mycket humoristiskt sätt.

 

Vi får väl helt enkelt se hur länge jag vill, hinner och orkar skriva. Vet heller inte hur jag förhåller mig till bilder på vår tjej. OM jag fortsätter, ska jag dock försöka att undvika att göra detta till en skrytblogg. Även om jag förvisso är helt övertygad om att jag fått bli mor till världens mest perfekta barn ;-).

Är glad över att vädret bjuder in till fina barnvagnspromenader.

 

 I vår lilla bubbla har vissa speciella besökare fått komma in. Även om Ellen inte kan säga tack för all uppvaktning, tycker jag och M att hon sköter sig riktigt bra när det vankas besök!

Första dagen hemma "på riktigt"

eller, inte vet jag. Vi räknar i och för sig fortfarande som att Ellen har permission men nu behöver vi bara komma förbi varje morgon och kväll för att hon ska få sin antibiotika.
Första natten hemma gick finfint; Ellen vaknade och ville äta ett par gånger och däremellan kunde både mamma, pappa och barn sova riktigt bra. M var lite oroad över att vi hade det trångt i sängen men babynestet gjorde sitt (och M höll sig på sin sida). Dock ska vi nog införskaffa den där spjälsängen rätt snart och se om Ellen vill börja att sova i den bredvid vår säng.

Nåja, i morse kom vi iväg till sjukhuset i riktigt bra tid, vägen dit var Ellens första bilresa i lite vaket tillstånd. Hon skötte sig fortsatt exemplariskt både under medicinering och provtagning. CRP hade sjunkit ytterligare till 9, vilket tydligen räknas som normalvärde, mycket bra! I samband med att vi klär av Ellen för att ta en nakenvikt har hon  till sin pappas glädje äntligen gjort ett stort lass bajs! M var lite oroad över att inget kommit på 2 dygn men nu med mer och mer bröstmjölk kommer han nog att få ta sin del av bajsblöjor, haha!
Dagens nakenvikt (efter bajslass) stod på 3988 gram vilket är 88 gram mer än igår. Vår lilla fröken har i och med detta konstaterande gått upp mycket bra i vikt och är nu också över sin födselvikt. Med tanke på viktuppgång, amning som går bättre och bättre och att vi inte sondat några jättemängder under gårdagsdygnet, fick vi rycka sonden! Härliga tider! Härliga tider, för att inte behöva tänka på tider!

I över 8 år har jag arbetat med barn som av olika anledningar behövt sond och sondmatning under kortare eller längre tider. Och även om nu Ellen inte varit jättesjuk och inte behövt sond särskilt länge har det varit väldigt nyttig erfarenhet. Det är så lätt att skriva scheman och bestämma att barn ska sondmatas ex var tredje timma ("och låt gärna barnet få lite i munnen samtidigt, det stimulerar enzymer...") men hur lätt är det egentligen att hålla tider med ett spädbarn?! Haha, sondmål och amningsmål har absolut inte alltid varit synkade men visst har jag behövt ställa klockan på natten för att inte missa något. Alltså, det finns vansinnigt många kompetenta föräldrar och vårdare där ute och jag är tacksam att jag fick uppleva det i alla fall en liten stund.

Men, nu åter till egobubblan - att slippa sond är himmelriket. Idag har vi inte behövt titta på klockan en endaste gång utan vi litar på att Ellen säger till när hon är hungrig. Och kanske får hon inte i sig tillräckligt, men den oron tar vi imorgon bitti. Den enda tid vi ska passa idag är att vara tillbaka på sjukhuset runt 20-21tiden för nästa antibiotikakur. Det är skönt vårväder, så vi ska ta en premiärtur med vagnen.

"Den vackraste dagen i livet var den då du kom..."

Ja, naturligtvis har Winnerbäck rätt. Och jag VET att jag räknat ner dagar så många gånger men ingen går ju att säga emot att Dag 1, det är ju vår första dag i livet med Ellen. Att de där första celldelningarna för nästan ett år sedan kunde bli något så perfekt, det är ju helt otroligt. Jag vågar inte tänka på hur många (få) timmar jag sovit sedan i fredags men jag vill ju inte missa en minut! Men visst, snart är det dags att ta vara på hennes vilotimmar och det kommer bli lättare när vi inte har så många tider att passa på sjukhuset.

Äntligen sitter vi hemma i soffan. Ska förvisso tillbaka till sjukhuset ikväll för Ellens antibiotika och får sedan se om vi stannar över natten eller åker hem igen. Förhoppningsvis är kuren färdig till helgen och då är vi nog utskrivna helt.

Ellen är stark och gör framsteg för varje dag. CRP har successivt sjunkit, en antibiotika är utsatt, personal "släpper iväg oss" och idag klarade Ellen doktor Fredriks "besiktning"; alla kroppsdelar på rätt plats, starka lungor och PERFEKT på alla sätt och vis såklart!

Ellen börjar också bli en hejare på att ta emot bröstet men det vill ju såklart till sig att hon är vaken. Har idag minskat mängder i sonden då hon dels tar bröstet och dels har en utmärkt viktuppgång. Amningskudde och vardagsrumssoffa känns finfint som stöd för både mig och Ellen.

Välkommen ljuvligaste Ellen ♥

Igår kväll kom hon. En förlossning som började fantastiskt, stannade upp i mitten med ev planer om snitt och som slutade med hejdundrande fart, aj som fan, sugklocka och mycket medtagen tös.
Idag mår vi alla bättre men behöver fortsatt vård. Hade ju inga planer på att visa upp Bubblan så här tidigt på jobbet men är ändå tacksam över välkända läkare och fantastisk vårdpersonal.
Imorgon tar vi nya tag. Helt otroligt hur snabbt barn kan återhämta sig.
Ellen Tyra Lyndkvist, mamma och pappa är SÅ tacksamma över att vi fått dig ♥♥♥

Vi är på gång!

Väntar med att publicera men under fantastisk smärt lindring (EDA) passar jag ändå på att anteckna lite.

 

Igår var livet fortsatt ovärkande... såg på seg film och kände av lite ryggont som nu i efterhand väl kan förklaras som förvärkar. Annars hade veckan bestått av ljuvlig grönska,  blommande björkar och sommarvärme på balkongen. Orkade ta ganska långa promenader och tog sedan igen mig med glass,  bok och korsord i solen.  

I morse hade vi ju planerat ultraljud och givetvis kunde jag som vanligt inte sova särskilt bra på natten. Somnade i soffan,  vaknade upp svettig vid halv fyra och somnade om i sängen.  En timme senare, dvs vid halv fem vaknar jag hastigt och känner ett extremt behov av att gå på toaletten.  Är beredd på dagens hemorrojderbesvär. Men, plötsligt gör ju det onda ont på lite regelbunden basis. Värkar!

Glad och lite småfnittrig över det som barnmorskan sa senast jag såg henne ("kom ihåg att även om du är beredd och väntar, så kommer värkarna komma helt oväntat när du minst anar det"). De rutinerade rävarna vet minsann vad de pratar om!
Vankade mellan soffa och toalett och försökte att dricka så gott jag kunde. Väckte M vid halv sju och berättade att Bubblan verkar vilja fira födelsedag idag. Den annars så morgontrötta M vaknade hastigt, äntligen! 

Ringde till förlossning och meddelade att jag nu hade värkar varannan till var fjärde minut. Välkomnades in. Tog en snabb dusch, hoppade över både smink och lotion och konstaterade att badrummet borde ha städats under gårdagen. Men men, jag tror att Bubblan förlåter oss. Åt liten frukost och begav oss till förlossning.  Checkade in vid halv åtta och får konstaterat att värkarna är regelbundna och att jag är öppen ca 5 cm. Får dock veta att huvudet ligger väldigt högt upp så det väntar lite jobb.

Värkar intensifierades, jag fick lavemang och tar rätt snart emot lustgas. Vattnet gick vid halv tio. En timme senare kommer narkos och ger mig EDA. Så skönt då värkar både blivit värre och frekventare(samt att det finns fördelar med att vara bra smärtlindrad för att kunna promenera lite och hjälpa Bubblan sjunka ner ytterligare).

Ja och nu är klockan halv tolv, är fortsatt uppkopplad till blodtrycksmätare och CTG  så får ännu inte komma upp och hoppa. Vattnet fortsätter att strila lite och jag är nästan lite sugen på att sjunga Kiss i sängen och har det bra då det är precis så som det är. Dricker nyponsoppa och har haft vadslagning med M om hur mycket Bubblan kommer väga, mäta och tid då hen tittar ut.
Tänker också på min målbild: att få ha Bubblan mot mitt bröst och få ringa och heja på mormor, morfar, farmor, farfar,  farbror och faster samt morbror och moster. Ser fram emot kvällens fredagsmys ♥
To be continued.

Sista magbilden. Tidigare i veckan.

 

Just nu.  

40 + 3

Mindre klåda (jippie!) och halvdålig sömn, annars ingen större förändring. Är trött. Trött på grund av sömnen, trött av att göra saker och trött på att bara vänta.

Känner å ena sidan dåligt samvete över att vara less på att vara gravid. Jag menar, det ligger så mycket tid, ork, kraft, glädjestunder och besvikelser bakom att över huvud taget ha blivit gravid. Samtidigt är det kanske det som också gjort att graviditeten känns så otroligt lång. Det har funnits flera tillfällen då vi trott/önskat/vetat om att ägg har befruktats och i augusti fick vi ju äntligen ett litet embryo att stanna kvar och fortsätta att växa i livmodern. I hela 267 dagar har jag och M vetat om att Bubblan flyttat in hos mig. Det har inte varit några första veckor med funderingar om att "undrar om jag är gravid" eller "kanske är jag gravid". Näe, vi har ju vetat från första dag. Så, graviditeten har känts lång och nu går den ju dessutom på övertid.

Och allt är ju klart....
Bubblans kläder är tvättade, vikta och delvis nerpackade i BB-väskan
Bubblans vagn och babyskydd är redo att användas
Babyskyddets basenhet är monterad i bilen
Bubblan har både babynest och hårdlift att sova i (avvaktar med spjälsäng)
Vår bil är nu både reparerad och tvättad
BB-väskan är packad sånär som på kylskåpssnacks, necessär, Ipad, telefoner och laddare
Frysen är full av mat och bjudfika
Fönster är tvättade, vinterkläder undanlagda, vårjackor tvättade, köksskåp putsade, balkongen städad... ja, allt som "måste" vara klart och mer därtill är liksom klart nu.

Idag sa jag återigen till mig själv att det kanske var sista gången jag var i tvättstugan, skurade toalett och dammade innan Bubblans nedkomst. Men det sa jag ju också för tre veckor sedan. Så vi får väl se.

Om denna väntan ska jämföras med väntan att få göra ett gravtest känns ju denna väntan trots allt så mycket mer positiv. För vi VET ju att när det väl är dags, kommer vi ju få ett barn. Och det handlar trots allt om färre dagars väntan för varje dag som går. Men NÄR blir det?

Efter helgen går vi in i radioskugga. Vi lovar att våra närmsta och käraste kommer att få veta så snart förlossningen är över. Ni kommer inte att behöva läsa på facebook, instagram, mail eller i tidning.