Vemod

Sista dagen som mammaledig på heltid. Tror jag är redo. 

På dagens musiklek på öppna förskolan gick Ellen demonstrativt iväg från mig. När resten av barnen satt i sina föräldrars famn, gick Ellen iväg och utforskade utsikten från vindsfönstren, lådan med trummor, kuddarna, andras fötter och satt sig mitt emot "fröken" för att lyssna på sången. Jag tolkar det som att hon är redo och då måste jag också vara det.

Solen skiner och idag sjunger vi in våren. Idag är det exakt ett år sedan lilla Bubblan vara beräknad att anlända. Jag och M har firat med jordgubbar, en perfekt medium/rare entrecote från Saluhallen och lite franskt rödtjut till det. 

Förresten, igår fick vi besked om förskoleplats. Ellen har placerats hos dagmamma. Fick ingen bra känsla då dagmamman både låg åt fel håll i stan och i en lägenhet! Vi vill ju att Ellen ska ha stora utrymmen utomhus. Hm, ska önska nytt ställe och då med två olika förskolor som önskemål. Tror vi tänkte (när vi ansökte då Ellen inte ens fyllt en vecka) att dagmamma nog var bra. Nu tror jag snarare att Ellen blir ett bra förskolebarn. Förresten, det heter såklart inte dagmamma längre. Dagbarnvårdare, förlåt.

Idag är som sagt vemodig. Men, vi har haft en alldeles perfekt dag, min tös och jag. Nu snarkar hon bredvid mig och jag ska gå ut till min M. Lyckliga han och Ellen som kommer få ha så roligt med varandra. Tur att jag har nära hem från arbetet och trots allt tycker om mitt arbete så mycket som jag gör. Jag kommer tillbaka till jobbet som en bättre barndietist, så det så!

Vår

Utforskar vår omgivning.

Ellens favoriter

Böcker, sångpåse och gunga. Ibland behövs inte så mycket mer. Jo, fler böcker 😉

Veckan som gått och veckan som kommer...

... Så otroligt mycket de två veckorna kommer att skilja sig åt! 

På fredag flexar jag in på sjukhuset igen och sedan ska livet ticka på som vanligt. 

Vilket lyxigt år jag haft. Det är lite kul det här med just den här tiden på året. Jag kan nästan på datumet redogöra för vad jag gjorde förra året den här tiden. Hur jag handlade en möbel åt M i födelsedagspresent i affären på andra sidan gatan och sedan fick hjälp av ägarinnan att bära hem den, hur jag inte vågade plocka vitsippor i slänten med rädsla att ramla och inte komma upp, hur dåligt jag sov runt midnatt för att sova som bäst i soffan några timmar senare, hur jag packade BB-väska och provkörde vagnen med endast nallen som passagerare. Våren var så fin förra året och i år har den blommat än mer och jag har njutit av den till fullo. 

Istället för att bära henne i magen får jag nu hålla den mysigaste lilla knubbiga barnhand som finns i min och tillsammans upptäcker vi gräset, pinnarna, smågruset, blommorna och kottarna. Vi har nog provgungat i de flesta större lekparker som finns i stan och på musikleken har Ellen blivit första trumslagare. Är så glad för det år jag varit hemma och vill fortsätta att förvalta min dyrbara tid med mitt barn på bästa möjliga sätt. Men, jag är ingen hemmafru och skulle heller inte trivas med det. 

Känner en liten sorg över att missa stora stunder i Ellens liv, men ser fram emot att få skickat till mig bilder på vad hon och M hittar på. Ser fram emot att få flexa in på ett jobb, göra nytta och få "jobbstimulans" för att sedan flexa ut och få skynda hem till det bästa jag vet. Min familj. 

Fyra dagar kvar med egentid med min tjej. Fyller dessa med kärlek och lek. Just nu vet jag exakt vad som är hennes absoluta favoriter; gungan, sångpåsen och böcker (allra mest "i ett hus.."). Det, och en hel del annat ska fylla denna vecka. Kommer bli bra, så bra.

Effektivitet

Klockan är 11 och då har jag hunnit med att storhandla, plocka undan påsk, söva lillan och olja in balkonggolvet! Hoppas att denna effektivitet kan följa med även då det blir jobbdags. Visst, man riskerar alltid att bli avbruten och kanske just därför gör man allt lite raskare, gillar det!

Solen fortsätter att lysa, björkarna fått små blad och våren är sådär vacker som bara våren kan vara. Testade ny lekpark igår som var så fin och rolig och inser att jag kommer missa många fina stunder i lekparken.

För, å ena sidan är ju tiden nu spm bäst på året: vår och sommar ligger framför en med allt dess ljus, värme, sol, grönska, lätta kläder och enkelhet som den medför. Samtidigt känns just den här tiden på året just i år lite melankolisk då jag ska lämna min tös hemma och få massor av egentid på jobbet. Helt klart blandade känslor men underbart är kort, alldeles för kort.

Idag blir det till att leta födelsedagspresent åt M. Han önskar sig byxor och skor. Vi får se vad vi hittar.

Mellanmål äter vi nog ute, i lekpark eller på vår innergård. Dagar som dessa ska man inte klaga i onödan.

Vårvinter

Förstår att andra delar av landet har vår eller försommar. Här uppe i norr är vädret så bra det bara kan vara den här tiden på året: vit snö i stora drivor vid mosters stuga, klarblå himmel, värmande sol och takdropp.

Ellen har åkt pulka och glassar i sina solglasögon. Jag lutar mig tillbaka och låter Ellen välja hand att hålla i. Hon verkar ha förstått att det är morfar som står i köket och mormor som nattar.

Mot snön

Imorgon ska jag och Ellen ut och flyga igen. Halva packningen är redan i en bil och sisådär 20 mil från destination just nu. Resten tar vi med oss till Arlanda och vidare till Kiruna. 

Såklart känns det skönt att veta att Ellen redan flugit och att det gick bra men ändå blir man lite nervös. Denna gång är resan förvisso mycket kortare och packningen lättare men barnvagnen är större och jag flyger ensam vuxen med lillan. Har satsat på ryggsäck för att slippa dra både vagn och väska och har gjort min läxa och sett att det går att låna en sulky även vid terminal 4. Men ändå. Nåja, ska hur som helst bli mysigt att flyga upp till lite vinter. Få måsten, inte så vansinnigt mycket att göra, släktingar att stolt visa upp sin dotter för och bara samla lite kraft och energi inför kommande jobbpremiär. Pulka är packad och de ärvda vinterskorna med. Som vanligt har 90% av all packningstanke lagts på Ellen så ska bli spännande att se vad jag lyckats packa till mig själv.

Annars har veckan varit fantastisk. Återigen en förkyld Ellen (med medföljande nervositet om den ska sprida sig till öronen) men ändå har vi hunnit med besök med farmor och storkusin, snabbvisit på jobbet, järnvägsmuseum med C och barn och idag sjörövarkalas hos lilla B. Ellen har fått träffa mycket människor, både de hon är van vid och alldeles nya bekantskaper. Glädjande verkar hon finna sig i de flesta situationer. Även om jag inte direkt längtar till att hon ska börja förskolan tror jag ändå att Ellen kommer bli en bra dagistjej.

På gåfronten har det väl inte hänt så jättemycket på en vecka. Med rätt motivation kan hon förflytta sig genom halva vardagsrummet innan hon drattar på ändan och ibland reser hon sig upp själv och går något steg. Men, handen på hjärtat, det är absolut jag och M som vill mest. 

Ett litet steg för mänskligheten

... Ett gigantiskt steg för Ellen.

I ungefär en veckas tid har vi kanske kunnat se att Ellen tagit något steg själv. Hon har stått själv och liksom gå-ramlat mot någon. Men, steg eller inte steg. Igår bjöd hon sig själv och oss på en riktig promenad! I flera omgångar tog hon allt mellan två steg till upptill kanske åtta steg alldeles själv! Så kul att se henne så stolt och självständig. Då vi hjälpte henne upp på fötter visade hon tydligt att hon inte ville hålla våra händer utan att hon skulle själv. 

Idag har hon fortsatt i ungefär samma stil även om krypande, gå längs möbler och gå med hand i hand  går snabbast och används mest. Spännande att se hur länge det tar innan hon själv väljer att gå istället för att krypa.

4 grader och regn, puts veck år den sköna vårsolen. Tur då att lillan har världens finaste gummistövlar att inviga. 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Vi som skulle umgåtts med svägerska och brorsdotter, kanske gjort Skansen. Hm. Med små barn blir vardagen lite mer oberäknelig. Ellen kräks inte längre men var allmänt risig i sin mage hela gårdagen. Åt små mängder mat, ville inte ha någon kvällsvälling och kissade ytterst lite. Sov tre timmar på förmiddagen, ytterligare en och en halvtimme på eftermiddagen och sedan en lång natt. Summa summarum är.väl att lilla fräken Lundkvist inte är helt hundra. Därför blev det tyvärr inställd kusinträff.

Är kvar i föräldrahemmet då M ändå är bortrest. Mellan sovstunderna är Ellen dock förhållandevis pigg. Har gått runt i huset och undersökt lådor, böcker och köksutrustning. Är nu också duktig att gå och bara hålla en hand så det är väl det vi gör mest.
Idag tog vi oss i alla fall ut för luft. Gunga är kul och strålande sol så skönt.

Utslagen tjej 

Gungan är alltid en humörhöjare 

Kräkmage

Jag kan ärligt säga att de gånger som Ellen kräkts i sitt snart 11 månader långa liv kan räknas på mina två fingrar. Och då snackar vi ingen stor kräkning utan mest lite uppstötningar efter en för stor amningsmåltid. Att hon och jag klarade oss ifrån vinterkräksjukan i julas är ett mirakel. 

Men, såklart ska även hon lägga sin första stora pizza någongång. Synd bara att det var i bilen.

Blev lite spontan igår och åkte till mamma och pappa lagom till middagen. Skulle ju idag fortsätta vidare till Upplands Väsby och då kändes det skönt att vara på väg redan igår. Bilresan gick fint. Ellen var vaken men nöjd i sin stol. Med ca en mil kvar började hon gnälla lite och sista kilometern gråta. Lite dåligt samvete får man såklart då man öppnar dörren och ser att hon sitter helt nedkräkt! Puh. Lämnade över dottern till mamma och pappa som rengjorde henne medan jag själv plockade bort tygdelarna i bilbarnstolen (håll tummarna för att jag fixar att sätta dit allt rätt igen) och sedan torkade rent alla plastdelar.

Jaja, Ellen var ändå nöjd och kunde därefter glatt smaska i sig pannkakor. Kanske lite för glatt, för fort och för mycket. Ellen får på sig sin pyjamas, erbjuds välling (som hon vägrar) och somnar i sin mormors famn. Två timmar senare kräks hon ner henne. Tjugo minuter senare, i ren pyjamas, ny kräkning återigen i min mammas famn. Suck. Ny ren tröja och ny kräkning. Satt Ellen i duschen och på med ny blöja och tröja igen. Fick i henne lite vatten och lagom till att det är dags att sova för oss andra, är hon pigg som en lärka! Somnade till slut och har sovit någorlunda väl inatt. Inga mer kräkningar och morgonens välling har fått behållas.

Så, kräk luktar illa och det är svårt att få små barn att kräkas i hink. Tur man tycker om dem så mycket och tur att de ändå kan återhämta sig relativt snabbt.

Sömn

Jag tror bannemig att natten som varit var den första utan att jag vaknade en enda gång!

Ellen somnade vid 20.30 och vaknande sådan vid 7.20 i morse! Även om nätterna brukar vara hyggliga, brukar de ändå innebära någon typ av uppvaknande för att stoppa i napp, vyssa eller ta upp till vår säng. Inatt - HEL natts sömn. Hade jag gått och lagt mig i tid kan man ju säga att jag varit väldigt utvilad, men nu räcker det kanske att säga att jag är pigg. 

Även sömnen dagtid är på väg att skifta. Ellen verkar vara på gränsen mellan att behöva sova en eller två gånger och jag tycker det är en svår balans. I förmiddags var vi ute på lite ärenden och då ville hon inte sova alls vilket medförde att jag höll henne vaken även när vi kom hem för att hinna ge lunch och vänta med sovstunden så länge det gick. Vid 12 däckade hon och nu, strax efter halv två sover hon fortfarande. So far so good. För att hon ska klara sig med att sova bara en gång per dag behöver hon nog sova 2 timmar, annars bli eftermiddagen vansinnigt lång och så somnar hon lite för tidigt på kvällen. Hm, nåja, det blir nog bra på något sätt det här också.

Imorgon åker M till Holland några dagar så jag och lillan passar på att göra lite utflykter; dels till mamma och pappa och dels till kusin Liv och föräldrar. En månad till jobbstart så det gäller att fylla dagarna med sådant som jag och Ellen tycker om och mår bra av.

Den för några veckor sedan, rätt ointressanta gåvagnen, är nu en favorit. Ellen kan av egen vilja hämta den och sedan gå så långt hon kan tills det blir stopp och hon behöver hjälp att vända den. Hon kan gå skapligt när hon håller i en av mina händer och står utan stöd ett par sekunder. Antar att det är en tidsfråga innan hon tar sina första steg.