Bubblans första outfit.

Pojke eller flicka, en liten nyfödd behöver väl alltid en mössa och små sockar.
Kändes nästan förbjudet att handla "redan" men de är ack så fina och mysiga att få klämma lite på...

Barn och tecken

Jobbade på min barnhabilitering igår. Hade ett besök med en liten 5-årig pojke och vi pratade med stödtecken (TAKK) för att tydliggöra kommunikationen mellan pojen, mig och mamman.
Pojken visade tecken och ville både veta om jag cyklat, gått eller kört bil till jobbet. I och med att jag gått ville han givetvis veta var bilen var, vilken färg den hade och om det var stor.

Frågorna gick därefter över till att höra vad jag hade för "familj" hemma, hade jag katt (nej), hade jag hund (nej).... Efter hund brukar denna pojke alltid fråga om man har häst. Blir svaret nej även på denna fråga brukar pojken vara nöjd med frågor och går iväg och leker doktor på egen hand. Till mammans (och min) förvåning fick jag ingen fråga om någon häst. Pojken frågade istället om jag hade några barn.

Ja, vad svarar man där. Pojken fick svaret nej men kanske hade jag egentligen kunnat peka på min mage. Hm, barn är kloka och ibland undrar man ju om de är lite för kloka. Hur som helst, nästa gång vi ses och om jag får samma frågor ska jag ge honom ett annat svar!

Bubblan och mamman växer

Under helgens weekendresa märkte jag tydligt hur svullen och uppblåst jag kände mig på kvällen. Jag orkade mer på dagen jämfört med under förra resan, men kunde sen känna att magen "växte" allteftersom dagen passerade. Ligger jag på rygg och håller in magfettet är det nog en liten utbuktning på magen och med tanke på att vi går in i vecka 14 imorgon får vi väl helt enkelt skylla på lilla Bubblan!

Jag får fortfarande på mig alla kläder men väljer kanske bort hårda jeans där linningen trycker in under naveln och helt klart är det skönast att hålla sig till strumpbyxor och klänning. Tur att man varit klänningoman även innan graviditeten.

Weekenden var hur som helst mycket trevlig. Shoppade loss redan på Arlanda och unnade mig både fin väska samt lyxmascara och lyxögonskugga. Insåg att detta väskköp kanske blir det sista på ett tag i väntan på att välja skötväska - det gäller att passa på! Shoppingen i Berlin blev denna gång helt obefintlig och pengarna får helt enkelt sparas till ett senare tillfälle. Är lite sugen att få köpa det där första lilla till Bubblan men tvekar sedan när jag väl står och håller i något fint. Nåja, kanske blir det till helgen då det vankas Stockholmsdag med braiga bästisarna.

Om två månader är det jul och om en månad (och några dagar) är det dags för stora ultraljudet. Tiden går faktiskt bra i ganska snabb takt vilket är rätt trevligt. Imorrn ska nog chef och kollega få veta att Bubblan finns och efter det antar jag att det blir ytterligare några i taget som får veta för varje vecka som går.

Appropå jul så är jag väldigt sugen på saffransbröd. Funderar på att smygstarta lite och sätta en deg. Men, först ska degmagen, Bubblan och mamman träna. Idag väntar Core och EasyLine.

Vecka 13

Ja, grattis fina Bubblan, 12 hela veckor är nu passerade och din annars rätt så nojiga mamma börjar känna sig lugnare!

Från 1177:

Vecka 13

Fostret har fått lite mer fostervatten kring sig och kan röra sig mer obehindrat. Det är ungefär sex och en halv centimeter långt och väger cirka 60 gram. Ögonen sitter fortfarande brett isär, och öronen sitter fortfarande långt ned. Öronen kommer att flyttas upp från halsen och ögonen kommer snart att ha sin rätta placering.
Fostrets skelett har hittills varit mjukt, men håller på att bli hårt. Om man skulle röntgas nu skulle fostrets skelett också synas.
Hjärtat har slagit i många veckor. Under den tid som barnet ligger i magen har det en särskilt anpassad blodcirkulation. Hjärtat pumpar runt blodet, men det passerar i stort sett inte lungorna. Eftersom fostret inte behöver använda lungorna ännu tar blodet en genväg genom hjärtat. För att möjliggöra detta finns ett hål mellan hjärtats två förmak. När barnet föds och tar sitt första andetag trycks hålet samman.


Jag mår riktigt bra! Känner mig piggare och känner knappt av något illamående alls. Har en lite kissprocedur på natten då jag vaknar och behöver kissa och dessutom kommer på att jag är hungrig. Knaprar i mig någon skorpa eller kex och somnar sedan gott igen. Vikten ligger kvar på samma som vid senaste besök på MVC för 2 veckor sedan och det är ju bra. Då jag haft putmage redan innan Bubblan är det svårt att avgöra om det syns något på magen, men kanske kan man ändå känna att magen är spändare jämfört med förr (och kanske kämpar jag heller inte emot med att hålla in magen i samma utsträckning, hehe).

I förrgår blev det premiär för BodyPump-pass och ack så ont jag har in mina stackars ben! Tyckte ändå att jag tog det rätt försiktigt men benen trodde jag minsann var starkare än de faktiskt var. Hur som helst, kändes träningen skön och fick efter passet också lite råd för hur jag ska göra framöver - bra!

Idag åker M på jobbresa och lagom till att han kommer hem åker jag iväg på nöjesresa. Lite konstigt att vara ensam men å andra sidan så är jag ju inte helt ensam vilket är rätt otroligt i sig.

Bubblans familj växer

Tänk så skönt att få meddela våra närmsta och käraste hur det ligger till! När man går och bär på sin "hemligthet" är det ju lätt att tro att det bara är på låtsas men när man väl släpper bomben och delger andra, ja då blir det ju mer verkligt.

I lördags fick farfar och I, farmor och S samt farbror J veta att lilla C skulle få en kusin. Nöjda och glada familjemedlemmar såg fram emot vårt lilla tillskott och givetvis hade vi inte väntat oss något annat. Det här med att Bubblan kommit till via IVF är ju egentligen inte superviktigt men för mig har det ändå varit viktigt att berätta att vi längtat efter Bubblan i flera år och att det tagit både tid och kraft att komma dit vi är idag. Jag tror inte att vi kommer berätta hela historien för alla som vi känner men för de som undrar och de som är oss närmast känns det självklart.

Igår fick min bror veta att han inte bara ska bli pappa nästa år utan även morbror. Lite chockartat tror jag allt men samtidigt en stor glädje. Och det är ju väldigt väldigt roligt att jag och min bror kommer att bli förstagångsföräldrar nästan samtidigt.

Vi pratade en del om vår resa bakåt och det är väl flera i vår omgivning som gärna hade velat vara med under vår resa, för stöttning men nu gjorde jag och M valet att göra det själva. Att vi inte har berättat har inte haft och göra med att vi inte känt oss trygga med våra familjer eller att vi inte trott att vi skulle få stöd och uppmuntran. Det har istället dels haft att göra med att vi från början inte trodde att resan skulle bli så lång men dels också för att för oss räckte det med stödet från varandra.

Nåja, nu är nyheten ute, till veckan får våra närmsta vänner veta och nästa vecka kanske det är dags att delge arbetskamrater.

Än finns såklart oron för att något kan hända men idag väljer jag att bara känna glädje!

Mormor och morfar

Med fyra dagar kvar till att vecka 12 är passerad, har Bubblan presenterats för sin mormor och morfar.
När man bor i olika städer är det relativt lätt att inte berätta men det blir allt svårare att inte berätta för de man träffar ofta. Och familjen kommer först. S,å idag gjorde jag och M en liten fuling och "råkade" båda två ha vägarna förbi Uppsala för lite middag hos föräldrarna. Fisksoppan var serverad och när mamma fick höra att vi hade med oss ett barnbarn i magen, satt hon nog räkorna i halsen, hihi! Lagom mycket frågor och en liten kort resumé om senaste årens utredningar och plötsligt ville mormor planera hur vi ska spendera kommande julaftnar. Jag och M är lyckligt lottade med ett fint nätverk och det känns väldigt bra att ha med våra kära på tåget.

Imorrn vidgar vi Bubblans familj ytterligare och presenterar hen för farmor och S och farfar och I. Sen blir det till att meddela våra bröder. Åh, så skönt att få berätta! I och med att vi vetat om Bubblan från allra första veckan har det verkligen handlat om nästan 12 hela veckor som vi vetat men inte berättat. Och för en som helst vill tjuvöppna julklappar i förväg är 12 veckor lång tid att vänta...

För egen del har jag tagit steget lite längre i att satsa på att hålla mig stark och beredd för kommande förlossning. Är numer medlem i en stor gymkedja men massor av olika sorters pass och givetvis även vanligt gym. Har fått tips om vilka pass som kan vara bra för mig (powerstep, easy-line, yoga, spinning och skivstång då samtliga fungerar väldigt bra att anpassa efter dagsform och ork) samt är lovad en extra genomgång i gymmet för att fokusera på bra gravidövningar. Förutom att gymmet är inom 100 meters avstånd från där vi bor erbjuds också gratis barnpassning. Gissa om denna mamma ska komma igång efter att Bubblan är född! Men, tills dess är planen att orka röra mig så mycket jag kan, att försöka bli lite starkare i kroppen (el åtminstone inte bli för svag) och att bara hålla igång helt enkelt. Imorrn är jag laddad för första besöket!

Jag ljög

usch, jag satt alldeles nyss och ljög min goda vän T rätt i ansiktet, via telefon! Hon är en av de vänner som vet att ett försök misslyckades i somras och som idag frågade mycket försiktigt och ödmjukt hur jag hade det och hur IVF:andet går. Jag svarade väldigt vagt att det gick lite sisådär, att annat kommit i vägen och att det nu ändå var lite på G igen. Fy mig! Nåja, om två veckor ses vi i Berlin och då kommer T och J och J och K alla få veta att jag har med mig en liten medpassagerare. Förlåt T för att jag inte sa något idag, jag har ju liksom lovat att först berätta för föräldrar!!

Förutom det lilla ljugandet var det ett trevligt samtal. T och jag pratar verkligen inte i telefon varje dag, vecka eller månad men med vänner som T gör inte det något. Det är skönt med vänskap som inte "kräver" utan som finns där, i andra delen av landet, ett telefonsamtal bort. Även när det gått flera månader sedan sist.

Vecka 11

Åh, så jag tycker att det går långsamt nu!!! Jag längtar så till nästa fredag då vi bestämt oss för att berätta för mina föräldrar att de ska bli mormor och morfar, för M:s föräldrar att de ska bli farmor och farfar, för våra syskon att de ska bli mor- och farbröder och att lilla C (och lilla lilla lillebrors 20-veckiga lilla foster) ska få en kusin! Det ska bli så otroligt skönt att få berätta, att få berätta vår långa och krokiga väg och att tillsammans se fram emot det som komma skall.

I övrigt mår jag nog ungefär som jag gjort de senaste veckorna, ingen större ny förändring. Jag har dock under en tid funderat lite på det här med tiden framför oss och hur vi kan vara säkra på att lilla Bubblan mår bra därinne i magen. Har läst lite för många historier om hur missfall inträffat senare i graviditeten och hur föräldrar fått veta i samband med 20-veckors ultraljud att barnet sluta växa. Jag tänker absolut inte på det hela tiden men oron eller funderingen flimrar nog förbli lite varje dag.

Vi har beslutat oss för att inte göra något KUB-test. Dels av den anledningen att vårt landsting inte gör sådana som rutin och dels att jag inte räknas som någon riskgrupp (över 35 år). Visst har vi möjligheten att åka till Stockholm och göra detta privat men det blir inget av detta denna gång. Jag tänker såhär; det är inget som vi fått rekommenderat av varken barnmorska eller kvinnoklinik och med tanke på hur mycket i min kropp som inte fungerat som det ska, tänker jag att min kropp förmodlingen gallrar bort det som eventuellt inte skulle vara friskt. Och säg nu att vi skulle göra ett KUB-test och få en siffra som inte var helt bra. Den siffran skulle ju i sin tur göra att vi måste fatta beslut om att göra fostervattenprov eller ej. Och fostervattenprov i sig medför viss ökad risk för missfall.
Näe, vi har helt enkelt väntat alldeles för länge för Bubblan för att äventyra "hen" i onödan. Punkt.

Igår var jag på mitt andra besök på MVC och snälla rara barnmorskan Eva. Var igår utan min M och fick berätta att jag nog valt alldeles rätt pappa för mitt fina barn! Det togs blodprover för att kunna typa min blodgrupp och kolla ferritinnivåer i blodet. Fick också lämna urinprov (gick utmärkt att kissa på beställning!) för att analysera om det finns ev äggviteämnen i urinen. Vikten hade ökat 1 kg. Är lite missnöjd över detta men förklarar det med en semester (med massa godsaker) och för lite motion. Nåja, bra besök hur som haver. Jag tog givetvis upp min oro och funderingar kring hur jag kan veta att Bubblan mår bra. Och svaret var väl egentligen väntat - det går inte att veta. Vården vill ogärna göra ultraljud i onödan och även om jag skulle göra ett idag, säger ju det ultraljudet ingenting om hur Bubblan mår imorgon.... Lite frustrerande kan jag tycka men jag litar på att denna kropp gör sitt jobb. Den 26 november är det dags för ultraljud och måtte Bubblan fortsätta att vara ett praktexemplar även då!