Det händer saker i kroppen. Brösten börjar växa lite och ömmar ordentligt. Under dagens promenad körde jag med pulsklockan. Jag är ingen superträningstjej men har tyckt att det varit roligt att kolla vilken puls jag legat i då jag tränat. Jag brukar ligga kring 160-170 då jag joggar eller småspringer. Idag hade jag 155 i snitt på en promenad! Jösses, blir det bara värre nu eller kan man bättra på kondisen?
Denna vecka är jag också betydligt tröttare och härom kvällen fick jag mitt första känsloutbrott. Jag råkade skära en citron direkt på diskbänken av ek och skar mig. Rusade iväg till toan och plåstrade om mitt lilla finger. Utanför toadörren står min kära M och undrar med lite förmyndande röst varför jag var så dum och skar citron utan skärbräda. Givetvis hade det blivit ett fult märke. Ja, vad säger man? Jag börjar gråta och sätter mig och surar. Kan ju egentligen inte skylla på M men känner ändå att något fel måste han ha gjort. Men gråten i halsen får jag till slut fram "Varför måste du skära löken så fult då?"
Ja, vad säger man? Det händer prylar i kroppen.
Idag ska Bubblan få vara med på sin andra konsert. Hoppas Bubblan gillar Coldplay.
torsdag 30 augusti 2012
Varför skär du löken så fult?
Gravid - en fylla
Mår bättre denna vecka och är inte lika rädd för missfall. Vågade mig idag på att köpa en bok. På kvittot blev det dock en rolig förkortning, haha!
måndag 27 augusti 2012
Många tider blir det
Det börjar bli mycket att hålla reda på: tid för tidigt ultraljud, tid för inskrivning hos barnmorska och nu också tid till hälsocentral för att kolla upp Levaxinets vara eller icke vara. Tur att jag har ett jobb där jag kan smita ifrån lite och lite tur också att jag sitter på två arbetsplatser - ingen har riktig koll på var jag befinner mig! ;-). Nåja, vill minsann lova att jag gör mitt jobb minst lika bra som annars men är nöjd med att kunna vara flexibel då det gäller tider.
Jag mår fortsatt helt okej; har fått lite mer ömmande bröst, illamåendet kommer och går lite och jag har lite molande värk i magen till och från. Jag går fortfarande runt och är rädd att det magonda har att göra med att jag snart kommer att börja blöda. Och det stör mig så jäkligt denna oro! Jag vill verkligen inte måla fan på väggen och ta ut något misslyckande i förväg men ändå är jag rädd. Kanske extra rädd för att det hänt en gång tidigare och kanske dessutom extra rädd för att lilla Bubblan tillverkats just med IVF. Är riskerna större eller kan de rent av vara mindre?? Åh, vet inte om jag vill leta information om detta.
Surfar en hel del bland olika gravidsidor. Vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Är generellt emot massor av diskussionsforum där rena fakta i stor utsträckning blandas med egna erfarenheter som i sin tur blir nya "sanningar". Samtidigt är det ju såklart spännande. Funderar också på gravidförsäkring. Bör man ha detta?
Ojoj, många frågor blir det, känner att det redan nu är dags att börja skriva ner frågor till första MVC-besöket.
Har lite svårt att njuta av nuläget, går liksom mest och längtar 2 veckor framåt då det är dags för inskrivning och ultraljud. Då har det ju dessutom gått ytterligare två veckor (utan mens) och jag borde släppa oron.
Veckans mål för mig (och Bubblan):
Jag mår fortsatt helt okej; har fått lite mer ömmande bröst, illamåendet kommer och går lite och jag har lite molande värk i magen till och från. Jag går fortfarande runt och är rädd att det magonda har att göra med att jag snart kommer att börja blöda. Och det stör mig så jäkligt denna oro! Jag vill verkligen inte måla fan på väggen och ta ut något misslyckande i förväg men ändå är jag rädd. Kanske extra rädd för att det hänt en gång tidigare och kanske dessutom extra rädd för att lilla Bubblan tillverkats just med IVF. Är riskerna större eller kan de rent av vara mindre?? Åh, vet inte om jag vill leta information om detta.
Surfar en hel del bland olika gravidsidor. Vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Är generellt emot massor av diskussionsforum där rena fakta i stor utsträckning blandas med egna erfarenheter som i sin tur blir nya "sanningar". Samtidigt är det ju såklart spännande. Funderar också på gravidförsäkring. Bör man ha detta?
Ojoj, många frågor blir det, känner att det redan nu är dags att börja skriva ner frågor till första MVC-besöket.
Har lite svårt att njuta av nuläget, går liksom mest och längtar 2 veckor framåt då det är dags för inskrivning och ultraljud. Då har det ju dessutom gått ytterligare två veckor (utan mens) och jag borde släppa oron.
Veckans mål för mig (och Bubblan):
- Kolla upp gravidförsäkring
- Leta på fyndig gravidwidget och lägga till bloggen
- 4 "stärkande" promenader
- 1 gymbesök
- 1 simhallsbesök
torsdag 23 augusti 2012
Overkligt
Så känns det verkligen. Går runt och småler och tänker på lilla Bubblan som verkar trivas i magen - lycka!
Ringde igår kvinnokliniken och fick boka in ett första ultraljud. 12 september hoppas vi på att få se lilla Bubblans hjärtljud, åh så mysigt! Fick också besked om att genast sluta med Pravidel. Och det kan man ju tänka sig. Pravidel har jag ätit för att jag haft för höga progesteronvärden (visst var det väl så...) och är man gravid ska ju progesteronhalterna öka så det är så skönt att slippa käka piller i onödan!
Idag ringde jag Mödravården och den 10 september blir det inskrivningssamtal hos barnmorska Eva.
Jag mår annars mycket bra, har ett svagt illamående nästan hela dagarna (som inte går bort när jag äter) men det är inte värre än så. Är tyvärr förkyld och gör mitt bästa för att inte bli sjukare och på något vis utsätta Bubblan för fara. För jag är fortfarande lite ängslig. Jag tittar fortfarande efter blod i trosan eller på pappret då jag torkar mig. Jag blir nästan orolig då jag inte känner illamående eller då det istället börjar mola lite magvärk (typ mensvärk). Men men, jag skulle ju vara positiv denna gång och det är jag absolut.
Om jag kan räkna rätt borde jag gå in i vecka 5 imorgon. Första dag för sista mens var 20 juli och visst är det väl från då man räknar?
Att gå runt och vara gravid - på riktigt och äntligen är fantastiskt!
Ringde igår kvinnokliniken och fick boka in ett första ultraljud. 12 september hoppas vi på att få se lilla Bubblans hjärtljud, åh så mysigt! Fick också besked om att genast sluta med Pravidel. Och det kan man ju tänka sig. Pravidel har jag ätit för att jag haft för höga progesteronvärden (visst var det väl så...) och är man gravid ska ju progesteronhalterna öka så det är så skönt att slippa käka piller i onödan!
Idag ringde jag Mödravården och den 10 september blir det inskrivningssamtal hos barnmorska Eva.
Jag mår annars mycket bra, har ett svagt illamående nästan hela dagarna (som inte går bort när jag äter) men det är inte värre än så. Är tyvärr förkyld och gör mitt bästa för att inte bli sjukare och på något vis utsätta Bubblan för fara. För jag är fortfarande lite ängslig. Jag tittar fortfarande efter blod i trosan eller på pappret då jag torkar mig. Jag blir nästan orolig då jag inte känner illamående eller då det istället börjar mola lite magvärk (typ mensvärk). Men men, jag skulle ju vara positiv denna gång och det är jag absolut.
Om jag kan räkna rätt borde jag gå in i vecka 5 imorgon. Första dag för sista mens var 20 juli och visst är det väl från då man räknar?
Att gå runt och vara gravid - på riktigt och äntligen är fantastiskt!
tisdag 21 augusti 2012
måndag 20 augusti 2012
Dagen före dagen...
Imorgon är det dags att kissa på beställning.
Igår hade jag bestämt mig för att vänta ytterligare två dagar. Hjärnspöken om vad som hände sist hänger ju liksom kvar. Idag är jag dock inne på att testa precis som planerat imorgon innan frukost.
Min vän och föredetta kollega gav positiva besked förra veckan, cancern hade inte spridit sig, hurra! Hon gav mig också kloka råd i hur hantera denna oro/förväntan/rädsla/ångest som ingår i min väntan. "Det gäller att andas in lugn och ut oro, in styrka och ut ångest..." Jag gillar det. Idag har jag bestämt mig för att bara tänka positivt, att inte tänka "tänk om" utan att låta mig känna mig gravid tills dess att motsatsen är bevisad.
Sedan ett par dagar går jag runt med ett lätt illamående, blir yr om jag reser mig för fort och har ömmande bröst. Och ingen mens, inte ens en endaste liten bloddroppe i trosan. Enligt läroboken låter det ju onekligen som en graviditet. Jag är mycket mycket medveten om att livet väldigt ofta ter sig helt annorlunda än läroboken. Men, någon gång bör den väl ändå stämma.
Efter att ha kissat i morgonbitti vet jag lite mer. Kan bli en annorlunda dag på jobbet.
Igår hade jag bestämt mig för att vänta ytterligare två dagar. Hjärnspöken om vad som hände sist hänger ju liksom kvar. Idag är jag dock inne på att testa precis som planerat imorgon innan frukost.
Min vän och föredetta kollega gav positiva besked förra veckan, cancern hade inte spridit sig, hurra! Hon gav mig också kloka råd i hur hantera denna oro/förväntan/rädsla/ångest som ingår i min väntan. "Det gäller att andas in lugn och ut oro, in styrka och ut ångest..." Jag gillar det. Idag har jag bestämt mig för att bara tänka positivt, att inte tänka "tänk om" utan att låta mig känna mig gravid tills dess att motsatsen är bevisad.
Sedan ett par dagar går jag runt med ett lätt illamående, blir yr om jag reser mig för fort och har ömmande bröst. Och ingen mens, inte ens en endaste liten bloddroppe i trosan. Enligt läroboken låter det ju onekligen som en graviditet. Jag är mycket mycket medveten om att livet väldigt ofta ter sig helt annorlunda än läroboken. Men, någon gång bör den väl ändå stämma.
Efter att ha kissat i morgonbitti vet jag lite mer. Kan bli en annorlunda dag på jobbet.
onsdag 15 augusti 2012
Det här med att vänta
det är inte riktigt min grej.
Ena stunden känner jag mig rätt lugn, jag kan liksom proceduren, vad som kan väntas. Nästa stund blir jag istället stressad då jag tänker på att det verkade fungera förra gången men sedan inte gick. Kommer det bli på samma sätt denna gång? I så fall är det två misslyckade försök bakom oss och då kommer det behövas en rejäl funderare om hur snabbt vi ska skynda på nästa.. Usch, vill verkligen inte tänka dåliga tankar. Men ibland kommer man inte ifrån det.
Efter första IVF-försöket kom små små blödningar en vecka innan gravtestet. Igår var det en vecka till det är dags för testning. Är det ett bra tecken om små blödningar kommer måntro? För trots allt, jag plussade ju faktiskt till att börja med. Men helst vill jag nog att det inte ska komma varken små eller stora blödningar. Istället vill jag att brösten ska ömma ännu mer, vill känna ett litet uns av illamående som sedan lätt går över då jag äter.... Jag vet, fånigt att önska sig de lätta och okomplicerade tecknen.
Dagarna går ganska raskt framåt, men ändå är det flera dagar kvar till testning. Funderar på om jag ska vänta ytterligare några dagar innan jag testar (om då inte den stora blödningen kommit) bara för att vara några dagar säkrare på att det ska hålla.
Vi får se. Försöker att ge Bubblan den kärlek vi kan - morgonsnack och kvällssnack. Bubblan får också njuta av stoooora mängder blåbär och kantareller! Har också börjat att dricka mer mjölk, tänker mig att det är bra att boosta med lite extra kalcium och d-vitamin.
Håll nu tummar för att Bubblan är stark och gillar min livmoder och att inget blod visar sig på många många månader!!
Ena stunden känner jag mig rätt lugn, jag kan liksom proceduren, vad som kan väntas. Nästa stund blir jag istället stressad då jag tänker på att det verkade fungera förra gången men sedan inte gick. Kommer det bli på samma sätt denna gång? I så fall är det två misslyckade försök bakom oss och då kommer det behövas en rejäl funderare om hur snabbt vi ska skynda på nästa.. Usch, vill verkligen inte tänka dåliga tankar. Men ibland kommer man inte ifrån det.
Efter första IVF-försöket kom små små blödningar en vecka innan gravtestet. Igår var det en vecka till det är dags för testning. Är det ett bra tecken om små blödningar kommer måntro? För trots allt, jag plussade ju faktiskt till att börja med. Men helst vill jag nog att det inte ska komma varken små eller stora blödningar. Istället vill jag att brösten ska ömma ännu mer, vill känna ett litet uns av illamående som sedan lätt går över då jag äter.... Jag vet, fånigt att önska sig de lätta och okomplicerade tecknen.
Dagarna går ganska raskt framåt, men ändå är det flera dagar kvar till testning. Funderar på om jag ska vänta ytterligare några dagar innan jag testar (om då inte den stora blödningen kommit) bara för att vara några dagar säkrare på att det ska hålla.
Vi får se. Försöker att ge Bubblan den kärlek vi kan - morgonsnack och kvällssnack. Bubblan får också njuta av stoooora mängder blåbär och kantareller! Har också börjat att dricka mer mjölk, tänker mig att det är bra att boosta med lite extra kalcium och d-vitamin.
Håll nu tummar för att Bubblan är stark och gillar min livmoder och att inget blod visar sig på många många månader!!
torsdag 9 augusti 2012
Dag 2
Går man tillbaka till denna bloggs allra första inlägg står det att dag 1 började när vi på riktigt började behandling inför IVF. Sen har det liksom varit rätt svårt att hålla reda på dagarna. Dagarna har gått några steg framåt för att sedan backa tillbaka till allra första början igen. Resan har inneburit hopp och förtvivlan, gråt och fullkomlig lycka.
Och när det är svårt att räkna vilken dag vi började är det ju ännu svårare att räkna vilken dag det är idag. Det skulle kunna vara dag 192 för det är så längesedan hormonbehandlingarna började. Men, för att slippa för många siffror kan vi ju säga att idag är dag 2.
Dag 2 innebär för min (vår) del att det är nästa steg i IVF-andet. Vi har gjort ett vanligt försök som först lyckades och sedan misslyckades. Idag gör vi försök 2. Jag hoppas att vi inte behöver något steg 3.
För en timme sedan ringde labbet i Falun. Jag visste att de skulle ringa om det upptinade embryot inte överlevt. Jag ville inte svara. Upptinandet hade dock gått bra, däremot fick vår tid för återförande skjutas 40 minuter fram. Är det ok, frågade kvinnan. Okej? Herregud, 40 minuter är ju ingen tid alls i jämförelse med all tid som redan passerat i vår längtan efter barn! 40 minuter gör att jag och kärleken tar oss ett litet lunchstop på vägen. Vi får då tid att sitta och njuta en stund och kanske kanske är det sista gången vi sitter bara vi två på väldigt väldigt länge..
måndag 6 augusti 2012
Om livet och döden
Denna vecka är en viktig vecka. På torsdag ska ett av våra "exemplariska" nedfrysta embryon tinas upp och återinföras. Helt naturligt. Eller ja, det är kanske inte helt naturligt att ägg och sperma befruktas utanför kroppen, ligger och "jäser till" och sedan fryses ner i väntan på att få utvecklas vidare. Och sedan, när tiden är inne återförs det till den längtande och hoppfulla "kanskemamman". Men, på ett sätt är det naturligt denna gång. Jag tar inga varken tabletter (förutom mina vanliga Levaxin och Pravidel), sprutor eller vagistorier och det känns ovant. Nästan lite som om jag fuskar.
På torsdag alltså. Klockan 14.00 ska jag infinna mig på kliniken för att ca 15 minuter senare gå därifrån nygravid och påbörja en ny tid med väntan och oro för blödningar. Jag är taggad och nervös. Jag fick veta att labbet kan ringa fram till 12.00 samma dag (dvs fram till klockan 12.00 på torsdag). Om labbet ringer är det dåligt. Då har det upptinade embryot inte klarat sig och då blir det ingen Falunresa och återföring. Men, nu ska vi inte vara pessimistiska, det ska nog gå bra det här.
Bara en person vet vad jag ska göra på torsdag och jag vet att hon håller alla tummar hon har för att det ska gå vägen. Och jag är tacksam såklart. Och hon vet, att på fredag håller jag alla tummar jag har för henne. Och hennes fredag är faktiskt mycket mycket viktigare än vad min torsdag är.
Hon har just avslutat de allra värsta behandlingarna i sin cancersjukdom; operation, cytostatika och strålning. Det som är kvar är regelbunda behandlingar i mindre skala. Sedan ett par veckor tillbaka har hon dock fått ont i rygg och huvud och risken finns att cancern spridit sig. Har den spridit sig finns det ingen bot. På fredag kommer hennes doktors ord att påverka hennes och hennes familj framtid. Hon är för ung och fantastisk för att inte få bli frisk.
Och när tankarna handlar om att kanske inte få leva vidare känns tankarna om barnalängtan rätt små. Jag är frisk (jaja, förutom äggstockar då!), har jobb, är kär och omger mig med underbara människor.
Sorg och glädje ligger jäkligt nära varandra. Livet och döden. Denna vecka håller vi tummarna för livet.
På torsdag alltså. Klockan 14.00 ska jag infinna mig på kliniken för att ca 15 minuter senare gå därifrån nygravid och påbörja en ny tid med väntan och oro för blödningar. Jag är taggad och nervös. Jag fick veta att labbet kan ringa fram till 12.00 samma dag (dvs fram till klockan 12.00 på torsdag). Om labbet ringer är det dåligt. Då har det upptinade embryot inte klarat sig och då blir det ingen Falunresa och återföring. Men, nu ska vi inte vara pessimistiska, det ska nog gå bra det här.
Bara en person vet vad jag ska göra på torsdag och jag vet att hon håller alla tummar hon har för att det ska gå vägen. Och jag är tacksam såklart. Och hon vet, att på fredag håller jag alla tummar jag har för henne. Och hennes fredag är faktiskt mycket mycket viktigare än vad min torsdag är.
Hon har just avslutat de allra värsta behandlingarna i sin cancersjukdom; operation, cytostatika och strålning. Det som är kvar är regelbunda behandlingar i mindre skala. Sedan ett par veckor tillbaka har hon dock fått ont i rygg och huvud och risken finns att cancern spridit sig. Har den spridit sig finns det ingen bot. På fredag kommer hennes doktors ord att påverka hennes och hennes familj framtid. Hon är för ung och fantastisk för att inte få bli frisk.
Och när tankarna handlar om att kanske inte få leva vidare känns tankarna om barnalängtan rätt små. Jag är frisk (jaja, förutom äggstockar då!), har jobb, är kär och omger mig med underbara människor.
Sorg och glädje ligger jäkligt nära varandra. Livet och döden. Denna vecka håller vi tummarna för livet.
fredag 3 augusti 2012
På klockan!
De senaste åren har ju inte direkt kantats av regelbundenhet. Menstruationscykler har varierat från att inte blöda alls till att komma med mellan 23-45 dagars mellanrum. Otaliga gravstickor och ägglossningsstickor har använts och ja, som ni ju förstår så har svaren oftast varit rätt dystra. Dvs, de har varken indikerat för graviditet eller ägglossning.
Igår hade jag ju tänkt börja att kolla ägglossning på sticka igen för att vara ute i god tid. Igår glömde jag men imorse stod prylarna redo att användas. Och kors i taket. Två streck - ett kontrollstreck och ett streck som ("med 99% säkerhet") visar att ägglossning väntar inom 24-48 timmar. Vilken jäkla tur att jag började kolla i tid! Men egentligen kommer den ju helt enligt klockan som sagt. För i eftermiddag är det exakt 2 veckor sedan mens och mensvärken from hell. Är det rent av så att min kropp fungerar nu?? Märkligt.
Man kan ju sedan heller inte låta bli att fundera kring varför ägglossning och mens nu helt plötsligt blivit regelbunden. Är det den tidiga sommarens kraftiga hormonbehandlingar? Är det ett lugnare Jag? Är det Pravideltabletten? Eller, är det en ren tillfällighet? Ja, inte vet jag, men jag vill nog lägga min röst på Pravideltabletten för det är ju trots allt efter insättande av denna som mina hormonprover börjat att visa helt normala värden.
Men, egentligen har det väl ingen större betydelse vad eller vem som ligger bakom det hela. Jag är bara tacksam att det fungerar. Om 35 minuter öppnar telefonerna i Falun, då ska jag ringa dit, berätta om mina två streck och få en tid inbokad för att återinföra ett nytt litet embryo.
Ikväll blir det underbar fredag med underbara barndomsvänner i underbara barndomsstaden. Vi ska bli friserade, skåla i bubbel och tala om livet. På lördag blir det fika i barndomsstadens stadspark, träffa kollega och prata om livet och döden. Vi håller båda tummarna för varandra, av olika anledningar. Jag håller tummarna hårdast för henne.
Igår hade jag ju tänkt börja att kolla ägglossning på sticka igen för att vara ute i god tid. Igår glömde jag men imorse stod prylarna redo att användas. Och kors i taket. Två streck - ett kontrollstreck och ett streck som ("med 99% säkerhet") visar att ägglossning väntar inom 24-48 timmar. Vilken jäkla tur att jag började kolla i tid! Men egentligen kommer den ju helt enligt klockan som sagt. För i eftermiddag är det exakt 2 veckor sedan mens och mensvärken from hell. Är det rent av så att min kropp fungerar nu?? Märkligt.
Men, egentligen har det väl ingen större betydelse vad eller vem som ligger bakom det hela. Jag är bara tacksam att det fungerar. Om 35 minuter öppnar telefonerna i Falun, då ska jag ringa dit, berätta om mina två streck och få en tid inbokad för att återinföra ett nytt litet embryo.
Ikväll blir det underbar fredag med underbara barndomsvänner i underbara barndomsstaden. Vi ska bli friserade, skåla i bubbel och tala om livet. På lördag blir det fika i barndomsstadens stadspark, träffa kollega och prata om livet och döden. Vi håller båda tummarna för varandra, av olika anledningar. Jag håller tummarna hårdast för henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)