Vuxet

Något hände efter 30. Inte bara blev fler i umgängeskretsen med lägenhet och sambo. Även fler fick sina efterlängtade jobb och tjänster och ja självklart, allt fler fick ju också barn.
I min vänskapskrets fanns ingen jätteung mamma, så först ut var min 29-åriga bästis.

Men efter 30 började också lite av bekymren komma. En bekant fick cancer. En elakartad sort som inte alls passade in i hennes annars underbara liv med småbarn, man och framtid. Småbarn, man och framtid finns givetvis kvar men jag tänker ofta på henne, håller tummar att hon ska bli frisk och att det väntar en ljus och lycklig framtid för henne. En annan god vän ska helt oväntat separera från den man hon levt hela sitt vuxna liv med. Jag förstår hennes ord när hon säger att allt just nu är kolsvart och att alla hennes drömmar och planer inkluderade honom. Och nu blir det inte så. Min vän är fantastisk och hon kommer också att nå en ljus framtid med både lycka och kärlek men just nu har hon det tungt. Jag önskar att vi bodde i samma stad och att jag kunde följa med henne på hennes promenader.

Egentligen har jag ju det rätt bra. Jag är inte dödssjuk även om jag både har PCO, hypotyeros och är ofrivilligt barnlös (som räknas som en "sjukdom"). Jag lever i en lycklig relation där jag och kärleken pratar om vår framtid tillsammans med eller utan barn.

Det är lätt att ta livet för givet - att ha jobb och pengar och bostad och respektive och hälsa och vänner och familj och barn. Har man haft en lycklig barndom utan några större dalar och besvikelser är det efter 30 man inser livets bräcklighet. Så blev det i alla fall för mig.

Jag är tacksam för livet och det liv jag lever. Jag är tacksam för att jag är älskad. Jag är tacksam för att jag ser en ljus framtid, med eller utan barn.

Oj, så filosofiskt det blev. Tanken var ju att jag tänkte berätta för mig själv om vägen framåt. Hm, nu är jag i alla fall på dag 8 efter mens. På dag 21 tror jag att jag får börja med spraybehandling. Bör ringa kvinnokliniken imorrn och höra hur de har tänkt sig det hela.

Prinsessa!

Rojalist som man är så har jag givetvis klistrat mig framför TV-sändningar och följt de små stegen på kvällstidningarnas nyhetsflöden - härligt med en ny tronföljare! Och givetvis ska jag och kärleken mumsa på varsin prinsessbakelse för att fira.

Det är en sak jag är lite rädd för, efter 30-strecket dyker allt fler vänner och bekanta upp med de förväntansfulla nyheterna att de väntar en egen liten prins eller prinsessa. Kul och jättegrattis verkligen. Men, ibland blir jag rädd för att de ska poppa upp med den fantastiska nyheten att de väntar ännu ett barn. Rädslan sitter i att jag inte vet om jag kan vara uppriktigt jätteglad för deras nyhet, att jag bara ska bli avundsjuk och nedslagen. Varje gång någon annan berättar att de väntar barn, blir det bara än tydligare att jag inte gör det. Att de kan men intag jag. Än så länge har det inte hänt, jag blir verkligen överlycklig över när mina nära och kära blivit föräldrar till små ljuvliga ungar och barnen är just verkligen alldeles alldeles underbara! Jag är så glad att få vara del av deras liv.

Men, när jag får höra att de bekanta på distans väntar barn blir jag mer avundsjuk, kan få känslan att "och nu ska dom också få barn" eller "tänk att även hon eller han blir förälder innan jag blir det". Jag vet, själviska tankar. Usch, jag får verkligen inte bli bitter. Bara för att jag har ett problem innebär inte det att jag vill att andra ska ha det. Jag lovar, jag önskar inte att andra ska ha problem, det räcker med att jag försöker lösa mina. Punkt.

Det blev ingen riktig tårta på min födelesedag och det blev ingen semla på fettisdagen, därför kommer bakelsen smaka extra gott ikväll!

65 och mindre eller 70 och gravid

Livet kan ju inte bara stå på paus i väntan på att kanske bli gravid. Jag måste vara inställd på att livet kanske inte blir så som jag hade önskat mig men jag måste ju samtidigt fortsätta att älska livet.
Livet måste fortsätta att vara värdefullt, viktigt och innehållsrikt, med eller utan egna barn.

Och, för att fortsätta att må bra resten av våren och den kommande ljuvliga sommaren, har jag gjort en deal med mig själv. I midsommar ska vågen antingen stå på 65 kg och shortsen ska sitta lite lösare ELLER så får vågen gärna stå på 70 kg men då ska jag vara gravid. Det handlar inte om någon råbantning och det handlar inte om många kilon upp och ner men jag kan ha ett fokus som handlar om min kropp men inte enbart om ägglossning, östrogen, mens och ultraljud!

Gråtit färdigt

Ja, fredagens tårar är torkade, resten av helgen gick väl också i lite missmodets tecken men nu är det bättre.
Har pratat med både Falun och Gävle och de har inte räknat ut mig.
Planen nu blir sannolikt istället att gå den såkallade långa vägen, med längre behandling. Den längre behandlingen innebär nässpray under en period för som Falun sa "få mig i klimakteriet". Hormonvärden ska ändras och äggblåsor ligga i dvala. Efter detta blir det samma procedur som senast, dvs injektioner för att vägga upp blåsorna på nytt. Usch, jag låter minsann inte särskilt korrekt och medicinkunnig, ska läsa på lite noggrannare och återkomma med lite fakta.
Men men, nu är det bara att längta till nästa mens och efter detta vänta på att kicka igång med klimakteriet - spännande!

Det här ser inte bra ut..

... det var det första Falun sa när de ringde. Va?! Hallå, senast igår fick jag ju "beröm" för mina ägg på ultraljudet.
Det här ser inte bra ut betyder att det skitit sig. Trots att ultraljuden ser bra ut så har mina östrogennivåer inte stigit nämnvärt och då vill de inte genomföra någon äggplock. Alla mina injetioner avslutas direkt idag. På måndag ringer sköterskan från Falun igen efter att ha snackat med expertdoktorn. Sen får vi se. Utifrån telefonsamtalet idag verkar det dock handla om månader innan det ska göras något igen.
Faaaan också, tänk att jag gått och varit nervös över ultraljud, injektioner, biverkningar och spermaprov. När jag borde varit nervös för detta istället. Jag hade aldrig i mitt liv tänkt mig att få telefonsamtalet om att det inte ser bra ut och att jag inte ens får åka till Falun och försöka. Å ena sidan är det väl kanske bra att bryta redan nu då jag antar att detta inte räknas som ett IVF-försök fullt ut (och jag därmed har kvar mina landtingsbekostade försök) men det känns så tomt.

Jag känner mig så ledsen, så besviken, så misslyckad och så trött. Fan fan FAN!

En liten fundering, ska jag kanske satsa på att kolla med ägglossningsstickor och hoppas på utslag och försöka med befruktning på den naturliga vägen? Det är väl egentligen ingen idé då östrogennivåerna väl behöver vara högre även för detta, men å andra sidan kan det väl inte skada...

Nåja, ikväll ska jag fortsätta att vara ledsen, imorgon ska jag fira födelsedag och då måste jag bli på bätte humör. På måndag kommer nästa dom, och om vi säger såhär, i nuläget har jag inga förhoppningar alls. Kanske kommer jag aldrig att bli mamma.

Dag 1 och så vidare är för tillfället bara "så vidare".

Är det inte dags snart?

Jahaja, idag är det väl dag 10. Nytt ultraljud idag och mina ägg och slemhinna ser ut som de ska. Nytt blodprov som åter skickats till Falun och nu är det bara att invänta svar från just Falun.
Äggplockning verkar ju inte bli i helgen utan snarare i början på nästa vecka.
Jag har också börjat att må lite sämre; illamående, nedsatt aptit och lite molande värk i nedre magen, typ mensvärk. Känner mig svullen och lite ur form.

Å ena sidan har det ju gått galet snabbt den senaste veckan men nu är det lite jobbigt att bara vänta på datum för äggplock. Fasen också, önskar det bara fanns ett datum!

Nåväl. Imorgon ringer Falun, min första kontakt med den klinik som faktiskt ska göra all the magic!

Bra men obra

Ja, det är inte lätt att få doktorerna nöjda!
Förhöjd dos av Gonal-F behövdes för att få igång äggblåsorna. På dagens ultraljud hade dock blåsorna vuxit för mycket och för snabbt och det fanns risk för "komplikationer". När man hör komplikationer är det ju svårt att inte tänka på dem men på frågan tillbaks till doktorn fick jag bara svaret "det är ingen idé att prata om vilka allvarliga komplikationer som kan ske, huvudsaken är att du är här och vi kan justera det hela". Jaja, vilken tur då. Men, vad jag har förstått så handlar det om att jag blivit överstiumulerad och det är inte bra. Boten på det hela är att sänka dosen på nytt, invänta till ultraljud på torsdag och efter detta planera ägguttag! Wiiiiieh, ägguttag, det låter galet på riktigt! En tripp till Falun väntar med andra ord inom kort.
Puh, det är fortfarande inga större biverkningar, lite ont i magen men inte särskilt mycket. Men, mentalt börjar det hända lite... sover sämre då jag oroar mig för lite av varje, är nervös inför varje ultraljud då jag såklart vill att allt ska gå som planerat, spänd inför resa till Falun och skiträdd att det inte skulle funka att ta ut några ägg! Eller, att sambon får svårt att få ut glada friska spermier.... Ja jösses, så fort jag slappnar av inför att något moment är över, då börjar jag gruvar mig inför nästa.
Ja, det är väl bara att inse att jag just nu har svårt att fokusera på mycket annat.

Egentligen vill jag läsa på om komplikationer av överstimulering men beslutar mig för att lita på doktorn.

Till Mamma

Hur gör man egentligen när tiden bara går och man väntar och man väntar på att få en diagnos eller blir gravid eller börja behandling? Och i väntan på att något ska hända så berättar man inget. Jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så men så blev det.
Jag har lite dåligt samvete, tror mamma kommer bli ledsen över att inte fått veta tidigare.

Men, så här började det ungefär...
För drygt 3 år sedan gick jag till en gynekolog för att för utskrivet p-piller och ta upp det jag bekymrat mig lite för en tid.... jag hade ingen mens. Att inte ha mens är ju rätt skönt på sitt sätt såklart men det blir lite jobbigt i en relation då man till och från får för sig att det behövs göras ett gravtest. Hur som helst, den ryske gynekologen påpekade också att det var mycket viktigt att ha mens, annars kunde kroppen bli sjuk.
Okej, så jag började käka piller (Primolut) för att få igång mensen. Pillren fungerade finfint - så länge jag åt dem, men när jag skulle ha uppehåll, försvann också mensen. I maj 2009 beslöt jag och sambo att sluta med p-piller, inte för att vi direkt tänkte börja planera barn men att det inte skulle göra något om det blev barn. På återbesök till den ryske gynekologen blev jag lovad att visst, inom ett år skulle jag vara gravid - lycka och spännande! Men nej.
Efter att mer noggrant försökt planera och räkna dagar och möjliga ägglossningar ett år, sökte vi oss vidare till en Fertilitetsklinik. Döm av min förvåning då jag då fick veta att de piller jag knaprat bara bidragit till blödningar men inte det minsta till någon ägglossning! Hur många finns det egentligen som bara vill ha mens men ingen ägglossning? Hm.
Så, det var alltså ägglossning som var bekymret.
Blodprov (spermaprov för sambo), ultraljud, nya tabletter (för att både få igång blödning och ägglossning), restade läkemedel, julstängt och knasig historik (min "menshistoria") har bidragit till att det tagit tid. Den mycket erfarne fertilitetsdoktorn kunde inte riktigt sätta diagnos på varför jag inte ägglossade. Det fanns i och för sig många och outvecklade äggblåsor vilket skulle tala för PCO men min tidigare menshistorik talade emot det. Knasiga hormonnivåer gjorde också att jag fick börja äta Levaxin pga en påverkad köldkörtel. Och möjligtvis kunde även Metformin, läkemedel för att minska insulinfrisättning, hjälpa att stimulera ägglossning. Vid den här tiden (vår 2011) började jag få riktigt klippkort på Apoteket, många recept att hämta ut och dagliga tabletter att knapra.
Ja, tiden gick och sen flyttade vi till ny stad och bytte jobb. Ett halvårs uppehåll från läkarbesök skulle göra oss gott och vi mådde kanon!
Men det är klart att vi ville gå vidare.

Så, hösten 2011 fick vi fortsätta. Jag fick diagnosen PCO, fick fortsätta att äta Levaxin för min köldkörtel och fortsatt även med Metformin till maten. Tack och lov var ju det mesta förarbetet redan gjort på den första kliniken men givetvis fanns det någon undersökning till som kunde göras: genomspolning av äggledare. Det blev att återigen vänta in nästa menstruation (som faktiskt kommit igång någorlunda regelbundet!) och invänta tid för detta.
Sen gick det ganska fort. Vid besök på kvinnokliniken för en knapp månad sedan kom vi fram till att det var dags att något började hända "på riktigt". Det var dags för IVF!

Och ja, idag är det alltså dag 4 i mitt och sambons IVF-äventyr. Gårdagens provtagning gick bra men då mina hormonnivåer inte stigit som förväntat ska min Gonal-dos från och med ikväll höjas. Jaja, inga biverkningar i alla fall.
Men, för att återgå till dagens rubrik, Till Mamma. Vad jag egentligen ville komma till är just att tiden går när man väntar på att få sin dom, sin diagnos. Hela tiden vill man egentligen dela med sig men man vill också veta vad man ska säga. Det är klart att det borde räckt med "vi är ofrivilligt barnlösa" men jag har ju också velat säga varför.

Det finns några få i min omgivning som vet att vi varit på utredning men ingen vet var vi står idag. Och mamma, det var inte meningen att inte säga, det kändes bara för tidigt att säga något för 3 år sedan och nu vill jag nog vänta till efter äggen är utplockade. Den 2 mars fyller du år, är du redo att höra min historia?!

Imorgon blir det middag och tjejfest hos gamla vänner och då även dags att börja med nästa injektion. När jag smyger in på toaletten, öppnar min neccessär och tar fram kanylerna, börjar de måntro misstänka att barndomsvännen börjat knarka?

Dag 2

Dag 2.
Tänk hur mycket tid man bara kan vänta. Först vänta på att försöka få igång sin mens, sen prova själva, sen vänta sig till fertilitetsklinik och sen vänta in rätt tid då det passar att ta blodprov, göra ultraljud och käka piller. Utredning tar tid, och speciellt då experterna har svårt att hitta varför det inte fungerar.
Så många olika blodprov och besök till Apoteket, ja jösses, som jag skrev tidigare - det finns väldigt många "minus-dagar".
Men, nog om det. Nu har vi börjat. Jag har i två dagar injicerat mig själv med Gonal-F som ska få mina äggblåsor att växa (visst var det väl så..?). Imorgon är det blodprov, på fredag ringer de från kliniken, på lördag börjar nästa injektioner, på måndag blir det ultraljud och sen får vi se.

Hur mycket får man förresten hoppas? Jag tänker så här, jag börjar med att hoppas att jag inte kommer känna av för många biverkningar, sen hoppas jag att medicieringen fungerar så som den är tänkt. Sen får vi se.