Till Mamma

Hur gör man egentligen när tiden bara går och man väntar och man väntar på att få en diagnos eller blir gravid eller börja behandling? Och i väntan på att något ska hända så berättar man inget. Jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så men så blev det.
Jag har lite dåligt samvete, tror mamma kommer bli ledsen över att inte fått veta tidigare.

Men, så här började det ungefär...
För drygt 3 år sedan gick jag till en gynekolog för att för utskrivet p-piller och ta upp det jag bekymrat mig lite för en tid.... jag hade ingen mens. Att inte ha mens är ju rätt skönt på sitt sätt såklart men det blir lite jobbigt i en relation då man till och från får för sig att det behövs göras ett gravtest. Hur som helst, den ryske gynekologen påpekade också att det var mycket viktigt att ha mens, annars kunde kroppen bli sjuk.
Okej, så jag började käka piller (Primolut) för att få igång mensen. Pillren fungerade finfint - så länge jag åt dem, men när jag skulle ha uppehåll, försvann också mensen. I maj 2009 beslöt jag och sambo att sluta med p-piller, inte för att vi direkt tänkte börja planera barn men att det inte skulle göra något om det blev barn. På återbesök till den ryske gynekologen blev jag lovad att visst, inom ett år skulle jag vara gravid - lycka och spännande! Men nej.
Efter att mer noggrant försökt planera och räkna dagar och möjliga ägglossningar ett år, sökte vi oss vidare till en Fertilitetsklinik. Döm av min förvåning då jag då fick veta att de piller jag knaprat bara bidragit till blödningar men inte det minsta till någon ägglossning! Hur många finns det egentligen som bara vill ha mens men ingen ägglossning? Hm.
Så, det var alltså ägglossning som var bekymret.
Blodprov (spermaprov för sambo), ultraljud, nya tabletter (för att både få igång blödning och ägglossning), restade läkemedel, julstängt och knasig historik (min "menshistoria") har bidragit till att det tagit tid. Den mycket erfarne fertilitetsdoktorn kunde inte riktigt sätta diagnos på varför jag inte ägglossade. Det fanns i och för sig många och outvecklade äggblåsor vilket skulle tala för PCO men min tidigare menshistorik talade emot det. Knasiga hormonnivåer gjorde också att jag fick börja äta Levaxin pga en påverkad köldkörtel. Och möjligtvis kunde även Metformin, läkemedel för att minska insulinfrisättning, hjälpa att stimulera ägglossning. Vid den här tiden (vår 2011) började jag få riktigt klippkort på Apoteket, många recept att hämta ut och dagliga tabletter att knapra.
Ja, tiden gick och sen flyttade vi till ny stad och bytte jobb. Ett halvårs uppehåll från läkarbesök skulle göra oss gott och vi mådde kanon!
Men det är klart att vi ville gå vidare.

Så, hösten 2011 fick vi fortsätta. Jag fick diagnosen PCO, fick fortsätta att äta Levaxin för min köldkörtel och fortsatt även med Metformin till maten. Tack och lov var ju det mesta förarbetet redan gjort på den första kliniken men givetvis fanns det någon undersökning till som kunde göras: genomspolning av äggledare. Det blev att återigen vänta in nästa menstruation (som faktiskt kommit igång någorlunda regelbundet!) och invänta tid för detta.
Sen gick det ganska fort. Vid besök på kvinnokliniken för en knapp månad sedan kom vi fram till att det var dags att något började hända "på riktigt". Det var dags för IVF!

Och ja, idag är det alltså dag 4 i mitt och sambons IVF-äventyr. Gårdagens provtagning gick bra men då mina hormonnivåer inte stigit som förväntat ska min Gonal-dos från och med ikväll höjas. Jaja, inga biverkningar i alla fall.
Men, för att återgå till dagens rubrik, Till Mamma. Vad jag egentligen ville komma till är just att tiden går när man väntar på att få sin dom, sin diagnos. Hela tiden vill man egentligen dela med sig men man vill också veta vad man ska säga. Det är klart att det borde räckt med "vi är ofrivilligt barnlösa" men jag har ju också velat säga varför.

Det finns några få i min omgivning som vet att vi varit på utredning men ingen vet var vi står idag. Och mamma, det var inte meningen att inte säga, det kändes bara för tidigt att säga något för 3 år sedan och nu vill jag nog vänta till efter äggen är utplockade. Den 2 mars fyller du år, är du redo att höra min historia?!

Imorgon blir det middag och tjejfest hos gamla vänner och då även dags att börja med nästa injektion. När jag smyger in på toaletten, öppnar min neccessär och tar fram kanylerna, börjar de måntro misstänka att barndomsvännen börjat knarka?