Denna vecka är en viktig vecka. På torsdag ska ett av våra "exemplariska" nedfrysta embryon tinas upp och återinföras. Helt naturligt. Eller ja, det är kanske inte helt naturligt att ägg och sperma befruktas utanför kroppen, ligger och "jäser till" och sedan fryses ner i väntan på att få utvecklas vidare. Och sedan, när tiden är inne återförs det till den längtande och hoppfulla "kanskemamman". Men, på ett sätt är det naturligt denna gång. Jag tar inga varken tabletter (förutom mina vanliga Levaxin och Pravidel), sprutor eller vagistorier och det känns ovant. Nästan lite som om jag fuskar.
På torsdag alltså. Klockan 14.00 ska jag infinna mig på kliniken för att ca 15 minuter senare gå därifrån nygravid och påbörja en ny tid med väntan och oro för blödningar. Jag är taggad och nervös. Jag fick veta att labbet kan ringa fram till 12.00 samma dag (dvs fram till klockan 12.00 på torsdag). Om labbet ringer är det dåligt. Då har det upptinade embryot inte klarat sig och då blir det ingen Falunresa och återföring. Men, nu ska vi inte vara pessimistiska, det ska nog gå bra det här.
Bara en person vet vad jag ska göra på torsdag och jag vet att hon håller alla tummar hon har för att det ska gå vägen. Och jag är tacksam såklart. Och hon vet, att på fredag håller jag alla tummar jag har för henne. Och hennes fredag är faktiskt mycket mycket viktigare än vad min torsdag är.
Hon har just avslutat de allra värsta behandlingarna i sin cancersjukdom; operation, cytostatika och strålning. Det som är kvar är regelbunda behandlingar i mindre skala. Sedan ett par veckor tillbaka har hon dock fått ont i rygg och huvud och risken finns att cancern spridit sig. Har den spridit sig finns det ingen bot. På fredag kommer hennes doktors ord att påverka hennes och hennes familj framtid. Hon är för ung och fantastisk för att inte få bli frisk.
Och när tankarna handlar om att kanske inte få leva vidare känns tankarna om barnalängtan rätt små. Jag är frisk (jaja, förutom äggstockar då!), har jobb, är kär och omger mig med underbara människor.
Sorg och glädje ligger jäkligt nära varandra. Livet och döden. Denna vecka håller vi tummarna för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar