Går man tillbaka till denna bloggs allra första inlägg står det att dag 1 började när vi på riktigt började behandling inför IVF. Sen har det liksom varit rätt svårt att hålla reda på dagarna. Dagarna har gått några steg framåt för att sedan backa tillbaka till allra första början igen. Resan har inneburit hopp och förtvivlan, gråt och fullkomlig lycka.
Och när det är svårt att räkna vilken dag vi började är det ju ännu svårare att räkna vilken dag det är idag. Det skulle kunna vara dag 192 för det är så längesedan hormonbehandlingarna började. Men, för att slippa för många siffror kan vi ju säga att idag är dag 2.
Dag 2 innebär för min (vår) del att det är nästa steg i IVF-andet. Vi har gjort ett vanligt försök som först lyckades och sedan misslyckades. Idag gör vi försök 2. Jag hoppas att vi inte behöver något steg 3.
För en timme sedan ringde labbet i Falun. Jag visste att de skulle ringa om det upptinade embryot inte överlevt. Jag ville inte svara. Upptinandet hade dock gått bra, däremot fick vår tid för återförande skjutas 40 minuter fram. Är det ok, frågade kvinnan. Okej? Herregud, 40 minuter är ju ingen tid alls i jämförelse med all tid som redan passerat i vår längtan efter barn! 40 minuter gör att jag och kärleken tar oss ett litet lunchstop på vägen. Vi får då tid att sitta och njuta en stund och kanske kanske är det sista gången vi sitter bara vi två på väldigt väldigt länge..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar