Åter på jobbet och där träffar jag ju massor av fina föräldrar. Jag kanske inte alltid håller med dem men jag kan ändå förstå att de gör vad de tycker är bäst för sina barn.
Sedan finns det ibland de där föräldrarna som jag verkligen inte kan förstå mig på och där jag bara vill ta barnens hand och ta dem därifrån. Idag har jag träffat två mammor som är allt som jag verkligen inte vill vara.
Den ene satt helt passiv under besöket och hade som tappat hoppet för sin fete ungdom som behövde all hjälp i världen att ha tillgång till bra mat hemma. Att sitta och höra hur ens dotter aldrig har möjlighet att följa med och handla mat hos sin pappa och att det alltid måste finnas en godisskål hemma för nya sambons skull. Varför blir man inte upprörd?
Den andre beklagade sig högt och sa med bitter stämma inför tioårig son, att både karriär och liv tog slut i samband med sonens sjukdom. Att sjukdomsdebut skedde för tio år sedan och att pojkens sjukdom är under kontroll hade uppenbarligen inget med saken att göra.
Usch, jag vill aldrig någonsin bli den mamman som blir likgiltig och tappar hoppet och mitt barn snavat och behöver hjälp. Jag vill heller inte bli bitter om saker inträffar som gör att vi som familj behöver ändra riktning och ta oss an oönskade utmaningar. Och jag vill absolut ALDRIG visa min egna besvikelse genom att uttrycka mig på ett sätt som kränker mitt egna barn!
Tiden får väl utvisa hur mycket tigerhona, curlingförälder, lekmamma eller pedagog jag blir. Jag tror att det kanske inte bara har med mig och göra utan ganska mycket på vilka egenskaper och egenheter mitt barn kommer att besitta. Om jag bara lyssnar på vad hon säger och ser vad det är hon visar mig, då är jag nog åtminstone på rätt väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar