Sommar i P1

Ja, efter "sådär-väder" i ett par veckor verkar värmen har kommit. Blommorna på balkongen blommar rikligt, kryddväxterna har vuxit och solstolen är precis sådär skön som den ska vara då man ligger och dåsar i solen.

Jag är en sådan som tycker om att lyssna på Sommar i P1 men av olika anledningar blir det liksom aldrig att jag lyssnar på dem live. Jag älskar att ladda ner dem och lyssna på Pod-versionen i min telefon. Här under förmiddagen har jag lyssnat på Klara Zimmergrens program. Och jag har gråtit. Programmet var helt fantastiskt bra och handlade till stor del om barnlöshet och hennes väg och återvändsgränder i det hela.

Det var stor igenkänningsfaktor i hur livet på något vis (trots att man absolut inte vill det!!) tar paus och det enda väsentliga är just sprutorna, ultraljudet, tabletterna och väntan på ett plus på gravstickan. Och om hur omgivningen ser ut och hur omgivningen beter sig och hur just min och min partners barnlöshet kan bli den där rosa elefanten i vardagsrummet som ingen ser och pratar om. Nåja, när Klara till slut hade kommit fram till att det inte skulle bli något barn, fick de igenom en adoption! Slutet gott med andra ord. http://sverigesradio.se/sida/ljud/4010470 är länken tror jag - så värd att lyssna på!

För egen del pågår sommaren. Det är en bra sommar på så många sätt. Jag och kärleken har spenderat väldigt mycket tid ihop och det har varit bra. Vi har tagit det lugnt och fyllt dagarna med det vi gillar. Visst har vi ibland pratat om vår lilla Pricken men mest har vi tagit sommarlov från det där barnafixandet. På fredag blir det semester på "riktigt" då vi flyr staden och landet och landar på Mallorca. Varma nätter, god mat och dryck och ljuvliga dopp i Medelhavet - längtar!

Men sen tänker man ju ändå såklart. Jag tänker att mycket hänger på den här kommande hösten. Händer inget under hösten kommer det kanske inte hända alls. Det oroar och stressar och jag tror i ärlighetens namn att vi lägger ner det här med barn om det inte går efter tre IVF-försök. Och det beror inte på att jag inte vill ha barn utan mer på att jag inte bara kan vänta på att resten av livet ska fortsätta. Meningen med livet får bara inte översättas med att få barn. I så fall skulle ju alla få barn.

Än så länge ser jag dock mig fortfarande som förälder i en kommande framtid men blir det inte så, hoppas jag att jag kommer vara nöjd ändå, ha andra saker att leva för.