Förutom komplimanger om en fin mage och frågor om det börjar bli tungt för mig är nog de vanligaste kommentarerna av sorten "men nu är det väl inte lång tid kvar va?" och "är du verkligen säker på att det bara är en därinne?".
På fråga ett svarar jag: nja, det är ju 10 veckor kvar ungefär men visst närmar det sig. Och börjar jag titta i min jobbkalender ser jag absolut ett slut inom en inte alltför lång framtid. Sen är det väl bara att vänta och se hur många dagar eller veckor jag får ligga och vänta med fötterna i högläge, ätandes praliner och njuta av lite vår på balkongen...
På fråga två blir jag lite provocerad och kan med rätt hög säkerhet svara "Ja, jag är väldigt säker att det bara är en". Av någon anledning får jag sedan för mig att jag måste ge någon förklaring till min stora mage... "ja, men eftersom jag bara är 155 cm lång behöver ju barnet växa mer utåt..." Men, jag tror att det är dags att sluta bortförklara mig. Just så här ser jag ut just nu och varje ny centimeter på bukomfånget är mycket välkommen så länge Bubblan mår bra därinne!
För visst är det väl ändå fantastiskt att en ca 40 cm lång person skvalpar runt i min mage... Magen är förresten rolig nu när det går att följa Bubblans rörelser genom att bara titta på hur magen rör sig åt olika håll. Har dock inte fattat vad Bubblan verkar tycka om och inte tycka om. Det är rätt lyxigt att än så länge få tolka sparkar och rörelser precis så man vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar