Jag är stark, jag kan föda barn.

Jag har läst att andra trimestern ofta liknas med en smekmånadsfas - den värsta tröttheten och illamåendet är ofta över och magen är sådär lagom stor och medgörlig. Man känner sig pigg och mår ganska bra. Och jag mådde utmärkt från vecka 12 fram till vecka 28!

 

Sen kom vecka 29 och livet blev genast lite tyngre. Inte bara växte magen och det blev tungt för ryggen. Foglossning kickade igång och smärta från bäcken gjorde jobbpromenaderna som ett nästan oöverstigligt projekt. De annars ganska starka och snabba stegen byttes till små försiktiga tantsteg med haltning. Gymmets uppvärmning på gåband blev svårt att genomföra för att uppnå någon pulshöjning och jag påmindes om hur smärta kan påverka både humör, ork och attityd.

Som att inte foglossning var nog har mage och tarmar börjat strejka en del. Förstoppning och hemorrojder är ingen fantasisk kombination. Snarare rätt skit faktiskt.

I helgen började också mina annars rätt knubbiga prinskorvefingrar att svullna än mer och till och från domnar de bort alldeles.

 

Ja, smekmånaden är absolut över men nu är det fasen dags för ett litet attitydskifte! Så många dagar, veckor och månader som jag och M längtat efter detta. Att tycka synd om mig själv är väl okej för en kort stund men nu får det vara nog!

 

Så, för att börja veckan på bästa möjliga sätt gäller det att ända inställning!

Redan i fredags började projekt behandla hemorrojder. Petar nu i mig Xyloproct för att minska smärta och inflammation. Blev avrådd från att ta ett klyx (då det kan sätta igång förlossningen) men kan ta något lösande läkemedel som Importal eller Movicol för att mjuka upp avföringen då fiber, vätska och motion tyvärr inte verkar lösa alla problem här i världen. Bra med bajskompetenta kollegor på jobbet :-)

Även om det tar emot är det bara att inse att bil eller buss får bli mina bästa kompisar när det gäller att ta mig till eller från jobbet. För, kan jag åka en väg, behöver promenaden den andra vägen inte sabba hela resterande dagen. Och spar jag lite på fogarna, kanske de små tantstegen inte behöver vara lika haltande.

 

Ikväll tog jag också stegen från gymsalen där jag kämpat själv senaste veckorna, till gruppsalen där jag chockade mig och Bubblan med ett BodyPumppass. Rätt klumpig och med delvis anpassade övningar kunde jag ändå ge mig själv en klapp på axeln - jag har inte blivit mindre stark de senaste veckorna!

 

Nu ska jag fortsätta att unna mig träning som fyller mig med endorfiner. Kan jag vara stark i kroppen ska jag banne mig vara stark i knoppen också!