So far so good..

Har lämnat blodprov nummer 2 igår och givit injektioner i en vecka. Fick telefonsamtal idag att blodprovet såg bra ut men att jag skulle minska dosen Gonal-F något. Alltså so far so good. Mår prima, kanske känsla av värk ibland som påminner om mensvärk men inga andra biverkningar. Har för mig att jag hade ganska ont i slutet av förra omgången då äggen säkert hade vuxit till sig än mer men då det ändå inte blev något av det hela.
Kom på häromdagen att det ju faktiskt kan skita sig även denna gång. Under hela förra perioden då jag injicerade såg det ju "bra" ut tills dess att sköterskan från Falun ringde och sa just motsatsen... "Tina, detta ser inte bra ut". Usch, är medveten om  att detta kan inträffa även denna gång vilket gör mig nervös. Enligt planeringen är det ju tänkt att jag nästa vecka åker till Falun och lämnar ifrån mig flera mycket fina och mogna ägg som sedan befruktas av prima kvalitet sperma från kärleken. Ju fler dagar som går, desto mer nervös blir jag.

Spenderade hela helgen i hemmastaden, hos mor och far och bland vänner. Kärleken befann sig i annat land och jag mådde bra där jag befann mig. Mina båda vänner J och M fick en sann uppdatering om läget just nu vilket kändes bra. Är bara de som vet så mycket. Min vän J och jag började prata om föräldrar och vad de eventuellt önskar och vill. Visst har både mor och far vid flera tillfällen nämnt att de önskar bli mor- och farföräldar men de har aldrig någonsin frågat om jag planerar familj, om jag vill ha barn eller om det kan vara på gång. Min kloka vän J tyckte att detta var ett sätt att visa en enorm respekt och jag kan bara hålla med. För det är klart, när man är sambo, är 32 år fyllda och har hängt ihop med sin kärlek i närmare 10 år, visst tänker säkert folk tanken: när ska de skaffa familj då? Men mor och far har aldrig frågat och det är jag väldigt tacksam för. Kanske borde det också vara en anledning till att delge dem läget men vi får väl se vad som händer efter dessa kommande veckor.

Om det inte fungerar denna gång, tror jag att jag behöver lätta hjärtat och informera dem för det kommer att vara en sådan stor sorg. Och går det vägen, tror jag också att jag kommer vilja berätta för denna resa har ju varit så mycket längre än de där 3 månaderna man normalt brukar vänta innan man kläcker nyheten!
Men vi får se, fördelen med att vara vuxen är ju att få bestämma själv. Och i nuläget är jag tacksam över att det faktiskt finns delar i mitt liv som jag kan bestämma själv. Jag är mycket ödmjuk inför att livet inte alltid blir det man tänkt sig, att de planer man haft inte alltid går igenom och att drömmar inte alltid slår in. Men, det finns många beslut jag äger själv och dessa ska jag försöka förvalta på bästa möjliga sätt.