För ett år sedan skrev jag mitt första inlägg. Och dag 1 började dagen därefter. Det känns väldigt längesen. Då levde hoppet att jag och M ett år senare, dvs idag skulle blivit en familj. Och även om vi inte är helt framme så vill jag nog ändå påstå att det känns som att vi är en liten liten familj redan nu.
Det är svårt att inte tänka på den mage som växer och växer och som inte längre går att hålla in vid trånga utrymmen. Det är svårt att inte stanna upp och känna de små sparkar som Bubblan tillkännager sig med. Och, det är svårt att inte stryka händerna över magen och säga både godmorgon och godnatt till det lilla pyre som bor i mig. För jag är ju faktiskt aldrig ensam.
Och såklart, det är minsann inte bara en dans på rosor då jag älskar varje minut:
- Trots 155 cm kort kropp har det plötsligt blivit väldigt långt ner till skorna och tappar jag något på golvet väntar jag gärna på att tappa något till innan jag bemödar mig att "bestiga" golvet.
- Det börjar bli lite bökigt att sova, tar lång tid att somna, är pustigt att vända sig från ena sidan till den andra, drömmar är knasiga och kisspauserna är svåra att negligera.
- Ryggen värker lite.
- Allt tar TID och att förvänta sig att bemästra både träningspass och städning samma dag är att ta vatten över huvudet.
Men, återigen, jag ska inte klaga. Jag har just nu världens mest uppskattade Bubbla i min stora mage.
Dag 365 är en aktiv dag - då mamman suttit ganska still på både tåg och föreläsningar har Bubblan levt loppan i magen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar