Skillnad på promenader och promenader

Jag har alltid tyckt om att promenera. Promenaden har varit ett givet transportmedel att ta mig till plats A från plats B, att få motion och en bra sysselsättning att göra både ensam, ensam med musik i öronen och med sällskap. Men jag kan nu lugnt konstatera att promenader kan se lite olika ut.

 

 

Promenaden som liten med den vuxne:
När jag var liten fick jag ibland småspringa ifatt mammas ganska raska steg. Om det berodde på att jag släpade sulorna i astfalen eller om vi hade bråttom vet jag inte. Men jag kommer ihåg mammas hand om behövde sträcka sig bakåt för att möta min.

 

Promenaden med den långe:

Småspringa får jag också ofta fått göra när jag och M är ute på stan. Hans betydligt längre ben (och väldigt begränsade intresse av fönstershopping) driver oss framåt lite onödigt snabbt och jag har gång på gång fått sänka hans tempo och påminna honom om att en som går i klackar med flera decimeter kortare ben inte kan ha samma takt som han, den långe har.

 

Den ombytta promenaden:

Tvärtom är det ofta på de ombytta promenaderna. Ombytta promenader betyder för mig att man ska motionera, dvs gå i så rask takt som man orkar. Då är det jag som brukar leda medan M kommer en halvmeter bakom.

 

Jobbpromenaden:

Jobbpromenaden är kanske den vanligaste promenaden som tar mig från den ena platsen till den andra. Promenaden görs i någorlunda raskt tempo då det handlar om att komma fram i tid. Då jobbpromenaden inte ska göra en lika varm och svettig gäller det att tänka lite på vad man tar på sig och sedan plocka av sig vantar och halsduk alltefter vad vägen tar en framåt.

 

Den höggravides promenad:

Den tar TID. Sammandragningar, foglossning och ishias (plus små isfläckar) gör promenaden riktigt långsam. Ofta är jag varm och rent av svettig då jag tar mig ut från jobbets dörrar. Skobyten, jacka och packning har gjort mig lätt andfådd och inget är väl då så skönt som frisk luft och solsken. Men, till skillnad från tidigare jobbpromenader blir dessa promenader nu lite svalare då tempot är så långsamt. Jag måste ta på mig vantarna istället för att ta av dem!

Jag som annars är rätt van att gå om andra människor har nu förlikat mig med att det är jag som är bromsklossen på smala vägar. Igår var ett undantag. Jag gick förbi någon! Hon var 80 och gick med stavar, för att hålla balansen.... Ambitionsnivån är sänkt om man säger så.

Men, det fina med dessa långsamma promenader är att det går att se så mycket mer, jag hinner känna efter hur det känns att fylla lungorna med klar, halvkall marsluft och jag lägger ju ner mer tid på mig själv utan att göra någon annat samtidigt.

Just nu är vädret fantastiskt. På promenaden hem idag mötte jag en Brio Happy. Vår vagn. Den såg perfekt ut.

 

Nu längtar jag efter nästa typ av promenader - barnvagnspromenaderna. Dag 1 osv har nu tagit oss så pass långt fram att kollegorna pratar om att "nu kan den komma närsomhelst". Bubblan får gärna stanna i magen ytterligare en tid. Men, om två månader är sannolikheten mycket hög att Bubblan fått provligga i sin egna Happy-vagn. Tack IVF.

 

 

Vår fina Bolougnerskog.

 

Fortsätter solen att stråla i helgen blir det till att göra våffellunch på balkongen.