Men, bara några dagar därefter kunde som bekant ett tidigt missfall konstateras och jag och M åkte snabbt tillbaka på ruta 1.
Jag ska inte säga att jag är glad över bakslaget, absolut inte. Men, med en sovandes Ellen i min famn kan jag kanske känna ännu mer tacksamhet över att hon finns, att hon överlevde den där första iskalla midsommaraftonen och att hon sedan boade in sig hos mig knappt 2 månader senare.
Denna års midsommarafton firades lugnt i Gävles Boulognerskog och Ellen verkade tycka om att vara på picnic. Morgonens sjungande och dansade till Små Grodorna verkade inte imponera i någon större utsträckning men nästa år hoppas vi på ett mer aktivt midsommarfirande. Och tills dess ska vi fortsätta att träna på att sjunga och dansa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar