Premiär

Det verkar som att det mest blir "efter-helgen-inlägg" här. Inget jag planerar men vardagarna går så fort och det finns inte jättemycket tid att skriva. Eller, i och för sig. Vi har lite nya nattningsrutiner här hemma.

Vi har ju haft lite bakslag när det gäller för Ellen att somna i egen säng men nu verkar det gå rätt bra. Om än att det ibland tar rätt lång tid. För att ge varandra lite egentid på kvällen, försöker jag och M dela på nattningarna. En förbereder Ellen med pyjamas och en ger henne välling i soffan. En tar henne sedan till sovrummet där hon läggs i sin säng medan jag eller M lägger sig i vår säng. På detta vis blir hon inte lämnad ensam men får ändå somna själv. Ibland tar det 10 minuter, ibland 40... Men huvudsaken är att det inte brukar bli någon gråt. Både jag och M brukar passa på att ta med oss paddan in i rummet och läsa på denna. Ibland sätter vi på lite sovmusik, ibland inte. Hur som helst så fungerar det rätt bra. Vi har en rutin men ändå en rutin som är lite ruckbar, vilket på så vis ger lite svängutrymme och flexibilitet. Och, det jag skulle komma fram till... DÄR skulle jag ju kunna skriva några rader. Nåja, vi får se hur det blir med den saken.

Helgen var hur som helst alldeles finfin! Vi firade mitt brorsbarn Livs första födelsedag med fint kalas. Lagom mycket folk, glada barn och ljuvligt fika! Ellen trivdes som fisken i vattnet bland alla "nya" leksaker och smaskade glatt i sig morfars minismörgåsar. Tänk att vi är där om knappt två månader. Att ett år kan vara så innehållsrikt och gå så fort och att det kan finnas så outgrundligt mycket kärlek till en liten person med så stor betydelse. 

I mitt arbete med kroniskt sjuka barn, talar vi ganska ofta om att det kan ta minst ett år att lära sig och gå igenom saker för första gången. Jag menar: första julen, sommarlovet, födelsedagen, skolstarten etc. Sen tänker jag på det nu som mamma. Så många "första-gånger" som både jag och M men framförallt Ellen går igenom. I helgen var Ellen på sin första hockeymatch. Inte helt oväntat njöt hon att att spana på folk och kanske var tiden innan matchen och periodpauserna roligast då hon då hade större utrymme att utforska sin omgivning. Det gick för övrigt alldeles utmärkt att ha med henne även under matchen. Med ny matchtröja, idolkort och hörselkåpor satt hon relativt still i famnen alternativt på eget säte. 

Imorgon blir en ny premiär. Jag ska åka till Stockholm på jobb så M och Ellen får ha sin första egna vardag bara de två!