Å ena sidan är jag ju så sjukt nöjd och tacksam. Jag har fått världens finaste dotter som är frisk och fantastisk på alla sätt och vis. Det är underbart att följa hennes utveckling och befriande när hon blir en egen individ som både kan kommunicera och förflytta sig utan att jag finns i hennes närmaste radie. Det är spännande att tänka framåt hur hennes liv kan tänkas se ut och det är lyxigt att få lägga så mycket tid på bara henne så många timmar varje dag.
Hon är i en härlig ålder just nu och lär sig så mycket varje dag. Men allt är ju inte heller rosenskimrande varje timma på dygnet. Det är aldrig roligt att kliva ur sängen flera gånger per natt för att vyssa sin gråtande tjej. Det är heller inte jättekul att för sjuttioelfte gången plocka upp de sockar, skor, sjalar, handdukar, böcker, tidningar, klossar, mjukisdjur, bollar, nappflaskor, matrester och blöjor som hon gladeligen sprider omkring sig så fort hon får chansen. Men, HON sitter vansinnigt nöjd och lycklig mitt i oredan och jag påminner mig själv om att det är ju för en begränsad tid.
Så, har jag egentligen lust börja från början igen? Går det verkligen att älska ett till barn lika mycket och innerligt som sin förstfödda och hur är det möjligt att lägga lika mycket kvalitetstid på ett till barn och samtidigt inte negligera sitt första? Jag förstår ju egentligen att nästa och nästa och nästa barn kommer att vara precis lika älskat, men ändå.
För att få Ellen räckte det inte med kärlek. Det krävdes piller, sprutor, otaliga blodprover och ultraljud, människor i labbrockar, hopp och förtvivlan. Jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att det gick vägen och därför blir det ju också ett jäkla bra slut på sagan. Vi hade en önskan om barn. Vi kunde inte få barn. Vi blev hjälpta att få barn. Vi fick barn. Slut.
Å andra sidan. Är all min långa mammaledighet verkligen över om drygt en månad? Kommer jag aldrig mer få känna sparkar i min mage, klä på mitt lilla pyre de små kläderna i storlek 52 och uppleva en förlossning? Jag vet, det låter heeeelt vrickat, men i ärlighetens namn känner jag mig lite snuvad på min förlossning och tid på BB. Sista minuterna innan Ellen föds har jag inga riktiga minnen av och jag känner en liten sorg över att inte fått upp henne direkt vid mitt bröst. Lite trist tycker jag också det är att missat att få äta den omtalade smörgåsen efter genomfört uppdrag. BB-tiden blev ju tid på vårdavdelning...
Så ett barn till eller inte... Ja, inte vet jag. Jag vet bestämt att det inte kommer att bli en omgång IVF till. Naturvetenskapen har fått hjälpa till tillräckligt. Det skulle i så fall vara de små embryon som redan existerar... Skulle det däremot bli en ny befruktad Bubbla på naturlig väg tror jag knappast att jag skulle kunna säga "nej tack, nu är inte bra tajming".
Nåja, inget säkert svar. Och, även om jag absolut tänkte: JA, ett barn till är det verkligen ingen självklarhet. Jag tror att vi inte kommer FÖRSÖKA få barn igen, däremot kanske vi FÅR ett. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar