Kräkmage

Jag kan ärligt säga att de gånger som Ellen kräkts i sitt snart 11 månader långa liv kan räknas på mina två fingrar. Och då snackar vi ingen stor kräkning utan mest lite uppstötningar efter en för stor amningsmåltid. Att hon och jag klarade oss ifrån vinterkräksjukan i julas är ett mirakel. 

Men, såklart ska även hon lägga sin första stora pizza någongång. Synd bara att det var i bilen.

Blev lite spontan igår och åkte till mamma och pappa lagom till middagen. Skulle ju idag fortsätta vidare till Upplands Väsby och då kändes det skönt att vara på väg redan igår. Bilresan gick fint. Ellen var vaken men nöjd i sin stol. Med ca en mil kvar började hon gnälla lite och sista kilometern gråta. Lite dåligt samvete får man såklart då man öppnar dörren och ser att hon sitter helt nedkräkt! Puh. Lämnade över dottern till mamma och pappa som rengjorde henne medan jag själv plockade bort tygdelarna i bilbarnstolen (håll tummarna för att jag fixar att sätta dit allt rätt igen) och sedan torkade rent alla plastdelar.

Jaja, Ellen var ändå nöjd och kunde därefter glatt smaska i sig pannkakor. Kanske lite för glatt, för fort och för mycket. Ellen får på sig sin pyjamas, erbjuds välling (som hon vägrar) och somnar i sin mormors famn. Två timmar senare kräks hon ner henne. Tjugo minuter senare, i ren pyjamas, ny kräkning återigen i min mammas famn. Suck. Ny ren tröja och ny kräkning. Satt Ellen i duschen och på med ny blöja och tröja igen. Fick i henne lite vatten och lagom till att det är dags att sova för oss andra, är hon pigg som en lärka! Somnade till slut och har sovit någorlunda väl inatt. Inga mer kräkningar och morgonens välling har fått behållas.

Så, kräk luktar illa och det är svårt att få små barn att kräkas i hink. Tur man tycker om dem så mycket och tur att de ändå kan återhämta sig relativt snabbt.